Tisdag...

Det är sådana här bilder jag avskyr, en affisch och en koppling. men skit samma. Jag har också tagit sådana. Jag tänkte på mitt förra inlägg, räknade igenom hur många olika boenden jag haft i Stockholm sedan jag flyttade hemifrån 1969.

Först så var det Skeppsholmen, sedan Bandhagen, Waxholm men dom platserna räknar jag bort.

Blekingegatan 65, en tvåa som blev renoverad och för dyr. Fick flytta till Skånegatan som jag lämnade.

Allhelgonagatan ett tag innan jag fick en etta på Rutgerfuchsgatan. Bytte den mot en takvåning på samma gata, sex trappor upp utan hiss.

Bytte den lyan efter en cykeltur en natt genom stan  med en brud då vi hade varit på musikfest på Gärdet. Jag hamnade på Rosenlundsgatan, ytterligare en etta. Fin lägenhet, precis lika fin som den på Rutger fuchs.
 Ettan på Rosenlundgatan hyrdes ut det året jag ockuperade Kv Mullvaden, 77-78, sedan flyttade jag till en fantastisk tvåa i huset på Maria skolgata

Under hela den här perioden var hyrorna inget problem. Det var billigt, i vissa lyor hade jag dusch andra inte, men på Maria skolgata kom renoveringsvågen ikapp mig. Min fantastiska lya såg ut som skit efter renoveringen och den blev för dyr, tvingades flytta, och först flyttade jag ihop med T i en femma på Tideliusgatan. Ytterligare en billig, fantastisk lägenhet. I samma veva som vi efter elva år skiljde oss åt blev det ombildning och vi tackade nej, det var mitt första nej till ombildning, kom att göra det en gång till senare. ¨

Jag flyttade till en fyra med barnen uppe vid Allhelgonagatan igen. Fantastisk lägenhet, precis som alla mina lyor varit, fantastiska, men barnen trivdes inte, tyckte inte om att ha egna rum, bytte igen, till en tvåa med massa häftiga utrymmen. Min drömlya med balkong och öppens spis, tänkte att här på Erstagatan bor jag resten av mitt liv. Samtidigt så var Erstagatan Stockholms mest spännande gata, vi snackar runt 2007. Plötsligt kommer dråpslaget, ny totalrenovering. Återigen förlorade vi i Hyresnämnden, samma visa då jag bodde på Maria skolgata, tvingades som 70 procent av de andra hyresgästerna att flytta för att inte komma tillbaka. Den nya lyan såg återigen ut som skit efter renoveringen, men hyran blev alldeles för hög.

Flyttade till en orenoverad lya på Borgmästargatan, den låg under renoveringshot men det blev aldrig någon, sedan 2009 hade jag den. Det var en sorg att behöva släppa både Maria skolgata och Erstagatan. Älskade båda lägenheterna, fantastiska kvaliteter i både, men båda blev för dyra och för trist renoverade.

Sedan gifte jag mig. flyttade ihop i en trea med min fru på Katarina bangata. Hon fick den lyan av bostadförmedlingen för hon var ensamstående morsa, men med tiden kom den att ombildas. Hon var emot det men till slut var det bara hon och en annan som inte ville och kröp till korset. Vad den lägenheten är värd idag vill man ju inte snacka om. Det känns helt kriminellt. Jag gav bort min tvåa på Borgmästargatan till min son efter en längre övertalningskampanj hos värden. Den är fortfarande orenoverad och kostar typ 7300 kr för en tvåa. Den hyran hade jag idag inte klarat på min pension på 12500 kr, och den dagen den blir renoverad är hyran uppe över tio tusen kronor. 

Nu bor jag lika mycket i Grekland som i Sverige. Det jag kan se är att boendet hela tiden har strypt mig långsamt, allt har blivit dyrare, för dyrt, de nya som flyttat in är på något vis inte intresserade av Stockholm eller Söder. De bara bor, deras liv är en pendelresa mellan jobbet och hemmet. De flesta fattar inte ens att man hälsar på varandra i trappen osv,,,

Jag ska inte gnälla, men resultatet har blivit en stad som dör, ett slags Gated community. I min stadsdel, den hippaste i Sverige, ser du sällan en svart människa som bor här, alla är gäster i tillvaron eller driver affärer, men de bor inte här. Det är ofta dessa människor som driver vår stadsdel men de bor aldrig här.  Du ser inte en tant med huckle, alla är vita, rena och perfekta. Det är nästan som världen runnit bort då man går på gatorna här. Jämför med Berlin, Köpenhamn, Paris, Aten, ...vilken skillnad. 

Den nya publiken är också rentvättade överallt. Alla går med tygkassar, har den perfekta datorn och är superfokuserade på att käka den perfekta vegetariska korven och dricka den rätta havremjölken. Om man petar lite på ytan så är nästan alla fokuserade på räntan, på att  kvarteren ska vara rena, tysta och det luktar faktiskt lite halvrasism i kvarteren, men den här tanken på det rena, Gated community kommer aldrig att lyftas. Herre Gud, det kan sänka priserna på lyan.

Jag glömde säga att jag har älskat Söder och kanske gör det fortfarande, och kanske mest för jag bodde ett år på Östermalm och det kan ju knappast kallas för något annat en en förort till stan, en slags stendöd sovplats för gubbar och kärringar med stelbenta livsideal.