Dagens reträtt...

 2017, augusti. Hade kört min dagliga runda, till vänster direkt efter jag kommer ut på vägen, Moni, Keramoti, uppför hela tiden, närmare två mil, och sedan vända tillbaka, upp och ner ett tag och sedan brådjupt rakt ner till fiket.

2017, före alla satans operationer och annan skit. Man var snygg, fick anstränga mig några år för att komma tillbaka i form och i höstas var jag nästan där jag var 2017, men inte riktigt. Det är så det är.

Nu, 2021, vaknar med pollen, en tand som jag slagit av en kant på och lätt huvudvärk och en rejäl avsaknad av spirit. Jag vet vad som krävs: Kliva upp ur sängen, men inte ens kaffet smakade gott. Jag vet inte vad det är med kaffe, men jag lyckas aldrig göra lika gott kaffe som på vissa fik. Det ska vara starkt och ha ett slags bett i sig under den skummande mjölken. Jag får aldrig till det där riktiga bettet, det är mer mellanmjölkskaffe.

Om jag skulle beskriva hur jag mår så är det som om jag är rejält bakfull och då har jag inte smakat en droppe på tre dagar. Jag måste nog erkänna att den här förbannade coviden tagit en hel del lust ur mig, kraft och glädje. 

Egentligen drömmer jag om att bo vid havet eller i bergen, ha en bil och ha massa handfasta saker att göra. Jag har inte så mycket att komma med till den yngre generationen, givetvis vill dom göra på sitt sätt. Det är den sk evolutionen. Det enda som riktigt lockar mig är då jag ser hur de bygger sådana där Tinyhouses, fan, så fint. Jag har alltid älskat den tanken, att bo så där trångt och litet. En husbil hade varit min ultimata bostad om jag inte bodde på Naxos.

En annan känsla jag har är att jag ska bli en tyst man, att jag bara ska sitta och lyssna och se djup ut, Att låta sakerna komma till mig, hamna i ett slags lugn för sanningen är ju att så fort man talar, har en åsikt idag, så blir man utsatt, piskad. Jag ser framför mig hur jag fotograferar något och jag märker att kameran måste vara en mobil, något ytterst tunt så det inte byggs en mur framför mig, en mobil, komma nära, se in i ett par ögon, eller en husvägg, eller ett träd, men alla måste vara på högst en meters avstånd. Där ska det skapas en ro, jag tar bilden, lugnet är där, sedan går jag hem, skriver ut den på ett A3papper, med vita kanter, bildytan kanske är 20/ 30, inte mer och sedan sitter jag och tittar på bilden, tar in den.

Ja, vilken jävla filosof man är. Vi diskuterade om varför allting är så tillkrånglat i litteraturen idag. Vem törs skriva som Bukowski idag? Han skulle ju bli slaktad som mansgris? Det är en sak, men vad skrivs istället? Kanske alldeles för mycket tillkrånglat, fan, nästan alla böcker jag läser idag är ju omöjliga att läsa. De handlar inte om något, det handlar mest om formen och bokstäverna. Jag orkar inte med det och tyvärr är det ju i stor utsträckning samma sak med fotografi. Jag längtar efter det där som handlar om en meter, närvaro och berättelse. Har jag uttryckt mig klart nog?