Porr eller bibeln
En ny dag, morgon. Somnade med ett väldigt blötsnöande. Det är väl några grejer man funderar på, river av dom först. AZ, som nu undersöks om blodproppar, AZ biverkningar och glädjen som kom då vi fick höra att nu kommer det vaccin och glädjen som sjönk då det förbannade AZ åter inte levererar som de sagt.
I Grekland fortsätter striderna och kampen mot covid går mycket dåligt, men man envisas med att påstå att man ska öppna landet för turism i maj. Det låter exakt som förra året, på pricken, hur landet ska öppnas bitvis. Vi vet ju hur det gick, skitdåligt. Nu hoppas vi på vaccinet. Vi, jag och min fru, är ju också med i det grekiska turistracet. Vi hyr ut ett hus och förra året gick vi 25 000 kr back.
Nåja, peanuts. Det var kul att sätta ihop min kattbok, längst ner idag på bloggen ligger en annan bok, In my dreams. En retro, helt enkelt.
Jag tänkte jag skulle försöka tänka på något annat än covid den här veckan, men det lär bli svårt. Det är som att vänta på lördagsgodis som inte kommer, och när kommer det då?
Igår då jag tog en promenad, det är ju det enda man går, jävla meningslös tillvaro, så slog det mig att allt kulturellt arbete är som nedlagt. Mary Ellen Mark på Kulturhuset, Anders Petersen, stor utställning i Hishult, Mats Bäcker i Malmö, allt känns ju lite sorgligt och ganska meningslöst, sitta o glo på en skärm. Okej, det är bättre än ingenting, men det är ju lite som att torrknulla. Inte mycket att hänga i julgranen.
Ska jag spekulera lite? Jag tror att till hösten är covid en slags parantes, och jag tror att AZ kommer att plockas bort, jag tror att jag kanske kommer att få ett fint utställningserbjudande 2021, men det blir nog allt.
Det fördes en diskussion på Fejan om varför vissa inte fick ställa ut osv,,,jag tycker frågan är lite felformulerad. Jag själv, skulle nog kunna ställa ut, men jag ställer inte ut småutställningar längre, men vill man ställa ut tio bilder, så nog hittar man ett café som man kan använda. Det stora problemet eller kanske ska man säga, tidsandan, är att det vi kallar gestaltande dokumentärfotografi, det som Moriyama, Petersen, Berg, Mary Ellen Mark osv, den klassiska fotografin, får allt mindre gehör hos de unga. De kan hämta allt från Netflix, det man hittar på Netflix HBO osv slår faktiskt allt vad den klassiska fotografin kan ge. Bara kolla Insta, så mycket vacker förljugenhet det finns där och så omtyckt den är.
Vem orkar med den enkla livet? Inte många. Jag ser tex unga kvinnor med sina barn, de fotografer sig själva och sina barn på ett sätt som jag aldrig sett förr. Det är någon totalt förljugen skönhetsdyrkan. Det är så vackert och det är så långt ifrån verkligheten man kan komma men det är väääldigt populärt och barnen blir vid späd ålder en slags fotomodeller som ska sälja familjens livsideal. När jag gjorde mina barnbilder, typ boken Småmänniskor, ville jag skildra barnen som egna små varelser i sin egen livsdröm. Nu är barnen ett redskap för att skildra mammans utlevande skönhet eller familjens till synes perfekta livstil. Sedan finns det ju det andra, de här sk självporträtten, på män oftast med sexpack och sportbil och brudarna med snygg handväska och extremt utmanande äschle,,,,ja, så klart har det dokumentär inte en chans mot det. Det är som porr emot bibeln. Porren vinner alltid.
Kommentarer
Skicka en kommentar