Denna oändliga tristess...

 På Scheymus café. Det var samma år som jag fyllde femtio, 1999, jag tog den här bilden. Då kom grabbarna och tjejerna från Scheymus café hem till oss på Tideliusgatan och lagade mat till femtio personer som kom på partyt. 

Det var vackert, det var så förbannat roligt. 

Jag läser Margareta Söderbergs skildring av Skeppsholmsfestivalen 1977. Jag minns den tydligt, det var en fantastiskt  rolig festival, så där lite ickekommersiell men det kom massor med folk, 50 000 personer på elva dagar. Kvällarna hade grymt bra föreställningar. Jag satt bänkad varenda natt, måstre faktist gå tillbaka och kolla genom mina negg.

Eller alla dessa kvällar på Moderna med musik utomhus. Eller dessa eviga rockkvällar på Långholmen, osv osv osv, vad i helvete har hänt? Varför finns det inte något sådant längre? Min fru säger att det gör det, att jag inte hänger med. Glöm det, hon vet inte vad hon snackar om. De som är födda 1965 typ vet inte ett skit om hur otroligt dynamiskt 60 och 70 talet var. Det var en helt annan värld än idag.

Tro mig. Då byggde allt på engagemang och deltagande. Det här med yta, Insta, spara till pension,,,glöm det, saken det handlade om var att leva.

Jag har levt då och jag har levt nu. Den tid vi lever i nu är den tråkigaste, mest reaktionära och korkade sedan 1969. Vad fan sysslar de unga med? Ni måste ju göra revolution? Ska ni satsa på att få en bostadsrätt, okej, gör det men det är ju samma sak som att direkt gräva sin egen grav. Ett land utan kultur, utan skoj, utan humor, utan sex och lust, är lika dött som den där skallbagen som legat på rygg i två veckor på en dammig landsväg.

Jag vet hur det kommer att låta? Den där jävla gubben vet inte vad han snackar om? Haha, då säger jag bara: JAG vet precis vad jag snackar om. Den här tiden, med eller utan pandemi, är den yttersta tråkigheten, den yttersta döden. Söder dräller av fik, krogar men finns det något liv? Nej, det handlar bara om att upprätthålla en slags tom verklighet där största grejen är att köpa öl, bryggt in en förort någonstans, till ett satans rövarpris. Om du jämför den grejen, den insatsen, med festerna på Gärdet, Skeppsholmen, Moderna museet, husockupationerna, de galna aktionerna på Moderna, så ser du, hur jobbigt det än är att se sanningen i sitt eget vitöga. Dagens tid är helt värdelös. 

Det gäller att vakna till. Några steg till på denna dödens tråkighet till motorväg, vägen till borätt och hög pension, så komer ni snart att vara döda hela högen. Ni kommer alla att se ut som den där skalbaggen på den dammiga vägen. Benen rakt upp och stendöda.