Lördag 25 april
Det som slår mig mest är krigskänslan, hur tyskarna kommer till Paris, Miller rymmer söderut mot Grekland, som han kom att älska. Det påminner om Corona, att vi rymmer, det är ett krig som pågår, något som påverkar oss alla.
Larry Durrell skriver om lyckan av att ha ett hus då han är på Cypern och jag följer Millers beskrivningar om Big Sur, en både enkel och svår tid. Både han och Durrell varnar för pressen att bli känd. Det är märkligt hur många författare snackade om det förr, att man skulle hålla sig borta från intervjuer, inte bli känd osv, för det tog kraften från det viktigaste: Att skriva. Idag känns det som om kändisskapet är det viktigaste. Att framstå som en idiot och tjäna pengar på det. Det mest kända exemplet är väl deckardrottningen som stöttat överklassens vårdcentral nere vid Stureplan. Hon verkar helt ha tappat hjärnan i en dynghög någonstans.
Världen behöver uppkäftiga författare, sådana som kan jävlas men också lyfta oss. Miller är en av dom och Durrells Alexandriakvartetten är fenomenal.
Jag ligger här i sängen och småskriver, saknar disciplin, men den måste komma nu. De närmaste tre veckorna tror jag blir en skräck vad det gäller Corona, det kommer att öka rejält, speciellt då man vet hur det sett ut på gräsmattorna runt omkring där jag bor. Kom igen den 15 maj får vi se om det börjar lugna ner sig, men det betvivlar jag. I Europa tänker man börja öppna upp så smått och i juli, säg mitten av juli, kanske flygen långsamt börjar gå ner mot den Grekiska kontinenten och där känner jag mig som Miller då han lämnade Paris och drog söderut. Ett år i Grekland kan betyda något.
