George, Jojje, en förebild

Jag kallar honom Jojje det är vad jag kallar honom i dagliga livet. Här på bloggen också. Han heter George, gammal rektor, en snubbe som jag hyser sådan stor respekt för. Inte nog med att han har haft ett långt yrkesliv, han hade ett långt omtyckt yrkesliv. Jag har sett gamla elever komma in på vårt fik och gett honom de varmaste kramar och visat den största, mest rörande respekten. Den där respekten som man bara får om man varit jävligt bra. Jojje var tydligen jävligt bra.

En gång i tiden hade jag en lärare som var poet, i Lund 1974. Peter Ortman. Jag hade  honom då jag pluggade Drama, teater film. Jag minns alltid honom för han var så schysst, så bra.

Jag minns andra, som min sergant i Kustjägarna, som skickade hem mig en lördag, för att jag skulle få träffa tjejen i Norrland. En lördag då jag skulle ha varit på K1 och krigat. Han skickade hem mig, för lördagen innan hade vi permis, men jag fick sitta kvar och putsa AK4an för jag hade inte gjort rent den tillräckligt. Han hade ett slags hjärta, han fattade att jag saknade något.

Peter Ortman träffade jag på en sylta i Hornstull 30 år efter jag lämnat honom i Lund. Jag fick tacka för poesin. Det var stort.

Jag ser Jojje från fönstret varje dag då han stretar fem minuter i ett till Twang, för att sitta med sina böcker några timmar och lyssna på snacken om världsläget. Hans promenad till fiket är ingen dance in the park, shit. Det handlar om att slita bakom rullatorn. Snacka om kämpe, men han kommer dit.

Att vara lärare, mentor, workshopledare är ett jävla jobb. Man tycker inget händer, deltagarna tycker inget händer, men så faller poletten ner. Som den ljuvliga kvinnan som nu ställer ut, som jag tjatat på i flera år och NU ställer ut. Då glöder det i pumpen. Av lycka. Av nöjdhet. Av en viss ren och skär stolthet.

Det är vad det handlar om.

Jojje, att se honom kriga genom Katarina bangatas buckliga stigar ger en perspektiv. Om Jojje fixar sig till fiket, då fixar jag något annat. Han leder fortfarande ligan. Han är fortfarande en inspiratör och det fattar alla  att det kommer han alltid att vara.

Det är mycket med sjukhusen nu. Alla ska dit och ingen vet när dom ska dit.  En gång hade jag ont som fan i pumpen och jag visste vad det var. Om du inte skiter tillräckligt så knasar det med tarmarna och det känns runt pumpen. Jag kände det redan 1974 i Kabul, Afghanistan, då jag inte skitit på två veckor, så jag visste vad det var.
Min polare blev nervös och tvingade mig upp till akuten på SöS.
Kom dit, in på en bänk, pumpen är viktiga saker, alla rör och ledningar in i systemet.
Snubben i vita rocken ser lite nervös ut: Du har så hög puls, säger han. Ja, säger jag. Kuta hit från Skanstull.
Då drog han ur alla rör ur min kropp och garva. Ha en bra dag, syns en annan gång.