Var går gränsen....?
Det regnar då jag cyklar. Det gör inget. Jag njuter. Allt beror på perspektivet. Coronan är inget problem så länge jag kan röra mig, cykla eller gå. Att jag inte träffar folk betyder inte så mycket. Jag har fantasi. Jag är ingen social person, men många skulle säga att jag är extremt social. Jag har ett extremt uttrycksbehov. Men det är inte att vara social.
Jag är som en tryckkammare, men jag kan också vara som en luftmadrass utan luft. Jag tycker alla lägen är intressanta och inget är viktigare än något annat. Jag vet inte om jag har några rötter, jag kanske är som ett ogräs som blommar där jag hamnar.
Just nu är jag fixerad vid Attefallshus, 30 kvm stora. Behöver en människa mer? Men det måste ligga vid en sjö eller en slags utsikt. Attefallshus är min grej. Jag är en kajutamänniska. Jag får panik då jag ser stora rum med lite möbler. Så jävla pretto. Varför bor man då inte i en lagerlokal eller i ett garage? Jag hör att lägenheter med böcker i annonserna är svårsålda. Man ombeds kasta bort böckerna innan man tar försäljningsbilderna till typ Hemnet. I min barndom var en lägenhet fylld med böcker det vackraste och mest prestigefyllda man kunde ha. Bildning. Min far fick bilda mig, han läste den tiden viktigaste författare. Det påverkade mig.
En lägenhet med en jättestor TV-skärm ger mig allergiska utslag.
Smärtan och skönheten. Det är den ram man kan bygga ett liv med. Man kan stoppa in sunt förnuft också, men det har aldrig slagit för det saknar poesi.
Unorthodox är en fantastisk serie på Netflix. Den visar på svårigheten och känslan att vara kvinna och den visar också på vidrigheten med patriarkatet. Ingen enkel rulle, men ack så fruktansvärt bra.
Ett ogräs, en maskros som växer överallt med en seg rot. Kanske det är idealet. Något som då och då tar vinden till hjälp för att förflytta sig.
