Den andre...

Jag letar lite old stuff. Det är ändå fascinerande. OM jag skulle välja mina 150 bästa bilder genom livet så platsar ingen av de här, inte ens bland de 250 bästa, och ändå kan jag tycka om att titta på dom, men det är väldigt lättviktigt gods.

En bra bild har en slags tyngd. Folk vill hela tiden se nya bilder. Jag är ointresserad av sådant. Jag vill se det som berör. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på en riktigt bra bild, tex Koudelkas bilder från Exile, ta hästen. Den blir aldrig sämre, varje titt gör den tyngre och viktigare och det är så man bygger en klassiker. Om man publicerar en mycket bra bild ofta så blir den ett begrepp, en klassiker. Jag älskar klassiker.

Coronalivet? Jag tycker det fungerar ganska bra, kan cykla, röra mig, fika, men alltid ensam. Nästan alltid. Däremot blir det ju inga kramar, inget hångel osv om man inte ska chansa. Det känns som jag kommit in i en fas där det här är det nya livet.

Min fru kommer in, ser väldigt pilimarisk ut och säger: Vet du att du är den andre mannen i mitt  liv jag gift mig med?
Tror hon att hon kan psyka mig, eller?
Fast det var jävligt roligt sagt. Jag är den andre, tja, det går det med.