Lördag...

Lördag. Min fru påstår att vi ska käka sill och potatis. Sedan försvinner hon och jag öppnar datorn. Klockan är alltså sju på morgonen och Facebook är fullt med inlägg med folk som välsignar hur de har promenerat. Det är deras livslexir: Att gå omkring. Jag har massor med kamrater som promenerar hela dagarna, de flesta för att de har inget annat att göra.  En tar tunnelbanan till någon förort och sedan går han hem, utan mål i sikte. En annan kämpar för att uppnå 10000 steg varje dag så därför tar han tricken till andra sidan stan och går hem.

Jag säger som Kallifatides sa: Vad är det med svenskarna och deras promenader?  Själv har jag rest över hela världen och aldrig träffat ett folkslag som satsar så mycket på promenader. Ja, norskarna då, men de är ju helt under isen på alla plan.

Jaja, bilden är i alla fall jag som tagit mig till Kabul i Afghanistan och där jag hade karateskola innan jag dukade under för någon slags parasit som ledde till att jag höll på att dö i Kashmir, Srinagar, norra Indien, på en husbåt, dessutom.

Nå, hur fan ska vi stå ut? Med coronan som jag kallar skiten. Jag menar, ett år till, ska vi orka upprätthålla detta levande, detta sätt att leva, dvs göra ingenting mer än att promenera i ett år till. Hur ska det gå till? Det är ju redan outhärdligt. Jag tror inte jag överlever en coronarökare, har sett tillräckligt av hur det slår, för vissa inte ett skit, för andra en seg månad men för vissa döden. Utan pardon.

Ett jävla år till utan att sitta på fik, utan att snacka med folk, ett år med promenader utan kontakt med verkligheten. Ett år,,

Tyvärr kan jag inte cykla på ett tag, men skit samma, det kommer nog lite snö igen, så man blir så där på lagomt  humör.

Ja, tänk på saken, ett år. Allt kommer att läggas ner i år, ta Planket, glöm det, fika, glöm det,  rocknroll på lokal, glöm det....I just say, halleluja.

Sedan, jag tror inte jag kommer att länka upp på Facebook på ett tag.