Paris 1969
Den här bilden tog jag 1969, en hyfsad bild men också en skitbild. Jag ska förklara varför jag tycker det. Jag stod på en gata i Paris, i ett gathörn och plåtade med ett uselt 200 mm objektiv. Okej jag fick in hyfsad skärpa och allt det där, men det jag riktigt avskyr är det här att man snor en bild. Det är många som gör det, ingår i fotografins arsenal, men jag tycker inte om det. Jag har sett fotografer som går in i en miljö, går fram till folk, frågar om de får ta en bild och de gömmer sig inte, men de försvinner på en gång. Jag avskyr det.
För mig är fotografi mer än en bild, det är ett möte, ett snack, kanske en början på en slags relation. Ett återkommande om det fungerar riktigt bra. Många fotografer är väldigt smorda i käften, kan gå fram till vem som helst och ta en bild, rakt på sak.
Det är nog bra, det kan bli riktigt bra, men jag gillar inte tanken att gå fram till någon och ta en bild och sedan försvinna. Jag vill att det ska börja någon annanstans, som ett intresse för något, samtalet och sedan bilden. Om jag ska hårddra det så blir jag nästan aldrig nöjd med en bild som inte också var en kommunikation, ett samtal en doft, ett utbyte. Därför är det viktigaste med fotografi att ta ansvar och ansvar kan vara att nästan alltid ge bort en bild om man kan. Fotografi kan i sin bästa stund vara ett minne, ett meddelande som kommer att aldrig glömmas. Det händer ofta att vänner går bort och de anhöriga vet att man tagit en bild och ber att få en bild och att ge bort en sådan bild som sedan ska bli ett av minnena för livet är att få vara med om att få ge en gåva, en alldeles oerhörd gåva.
Själv har jag inset hur lågt intresse det finns för fotografi. Jag la upp mina bästa grekbilder i svartvitt på en sajt för grekälskare. Fick typ 28 gilla, häftigt tänkte jag och sedan surfade jag lite på sidan. Alla på en sådan sajt lägger upp beachbilder och alla beachbilder har typ 348 gilla och sedan någon som lägger upp matbilder, ty macka eller grönsakssoppa, 350 gilla. Jag hade 28 gilla. Det är då man fattar att man inte är värd ett skit.
För mig är fotografi mer än en bild, det är ett möte, ett snack, kanske en början på en slags relation. Ett återkommande om det fungerar riktigt bra. Många fotografer är väldigt smorda i käften, kan gå fram till vem som helst och ta en bild, rakt på sak.
Det är nog bra, det kan bli riktigt bra, men jag gillar inte tanken att gå fram till någon och ta en bild och sedan försvinna. Jag vill att det ska börja någon annanstans, som ett intresse för något, samtalet och sedan bilden. Om jag ska hårddra det så blir jag nästan aldrig nöjd med en bild som inte också var en kommunikation, ett samtal en doft, ett utbyte. Därför är det viktigaste med fotografi att ta ansvar och ansvar kan vara att nästan alltid ge bort en bild om man kan. Fotografi kan i sin bästa stund vara ett minne, ett meddelande som kommer att aldrig glömmas. Det händer ofta att vänner går bort och de anhöriga vet att man tagit en bild och ber att få en bild och att ge bort en sådan bild som sedan ska bli ett av minnena för livet är att få vara med om att få ge en gåva, en alldeles oerhörd gåva.
Själv har jag inset hur lågt intresse det finns för fotografi. Jag la upp mina bästa grekbilder i svartvitt på en sajt för grekälskare. Fick typ 28 gilla, häftigt tänkte jag och sedan surfade jag lite på sidan. Alla på en sådan sajt lägger upp beachbilder och alla beachbilder har typ 348 gilla och sedan någon som lägger upp matbilder, ty macka eller grönsakssoppa, 350 gilla. Jag hade 28 gilla. Det är då man fattar att man inte är värd ett skit.