Dagen D...

Dagen D. Det kom upp sol och jag gick ut och satte mig o njöt i solen. Jag hade många saker att tänka på. Jag började 2018 då jag opererade mig två gånger på två månader. Tog bort en njure och plockade bort en prostatacancer. Konstigt nog var jag tillbaka i form till vintern 2018, började cykla och skida och livet lekte. Sedan kom en sommar och en höst och då dök prostatacancern upp igen och jag gick in för strålning från febr till för en vecka sedan. 7 veckor, fem dagar i veckan. Jävligt mentalt påfrestande på många plan, speciellt med coronan dundrade utanför husväggarna, men på något konstigt vis så kom jag igenom det hela också och nu, en vecka efter sista strålet, så känner jag mig jävligt i jävlanammaform Bra, nu ska säsongen på cykeln starta ordentligt.

Nu ligger nya tankar framför mig. Den ena är: Hur i helvete ska man klara sig från Covid-19? Jag har hört mig för och de jag har hört mig för sitter på väldigt säkra poster och de säger två saker. Troligtvis håller det här på i ett helt år till och de döda kanske blir 10 000.

När man hör det så inser man att det är ingen idé att bekymra sig mer, det är bara att låta det fortgå, att skydda sig sig så gott man kan, vara solidarisk och vänta i framtiden. Dvs, cykla och träna och troligtvis finna nya former för umgänge.

Den andra grejen jag funderar på är hur fan jag ska komma till Grekland. Alla flyg ställs ju in och öarna stängs och de kommer troligen att vara stängda i ett år.

SÅ ser det ut, så där sitter jag i solen och funderar på hur fan det ska gå till.