Under sängen...
Det är när jag ser dom där bilderna jag tänker på att jag borde börja fotografera igen, lite åt det här gamla hållet, man knäpper och gör en bild, numera blir det till att skriva ut en bild, men någonstans tar det emot för de här utskrifterna blir aldrig så bra som man vill. Jag har provat varenda papper som finns på marknaden och knappt ett ger mig den känslan jag vill ha, kanske något barytpapper, som det kallas och det kostar 1500 kr för 25 ark i A3 och det är ändå inte den rätta känslan. Lätt problematiskt, skulle man kunna säga.
Något måste göras i alla fall.
Det regnar idag, skönt, då behöver man inte känna en press på att gå ut i solen. Jag fick återigen boka om mina Greklandsbiljetter, tredje gången nu, 2 ggr i april, en i maj, nu är jag nere i juni och hoppas komma iväg. Längtar till mitt andra hem, mina katter, den stora ensamheten i bergen. Såg att värmen om en vecka skulle hoppa upp till 26 grader, fick kolla två gånger, trodde jag hade något fel på synen.
Jag har fortfarande svårt att hantera känslan av Covid-19, att den inte försvinner och att det inte finns något botemedel. Inte heller verkar den bry sig om värme, för den har ju exploderat i länder som har 30 graders värme. Hur ställde jag mig förr till flunsor, innan jag vaccinerade mig. När jag var ung fick jag sällan flunsor, blev förkyld i november och maj, sedan fick jag väl flunsan en gång, efter det var jag ständigt till fjälls i femton år, aldrig flunsa men ont i ryggen och annat sattyg som kom sig av att man krocka med träd osv på skidorna, men ingen flunsa. För tre år sedan började jag vaccinera mig, har funkat bra, tills i år, dagarna före jul då jag torska så förbannat på flunsan, var helt slut i 2 veckor.
Men nu, den här skiten kan man ju få i juli lika väl som nu. Hur hanterar man det? När börjar livet? Hela Europa är ju nedstängt och öppnar man blir det som i Sverige idag och ska det hålla på så till nästa vinter eller vår..
När ska man börja leva igen? Det är en boktitel, men sådana tillstånd är svårfotograferade. Ja, möjligtvis om man tittar på bilder från NY så ser man tomheten, men inte i Stockholm.
Svalorna landar på Naxos. De kommer från Afrika, tusentals landar överallt på ön. De är helt slut, landar på vägar, balkonger överallt där de kan vila. Det går inte att mata dom eftersom de bara äter det som de kan fånga i luften, att ge dom frön eller brödsmulor fungerar inte. Sånt nobbas. Det är en vacker syn över livets hårdhet att se dessa svalor landa på vägarna, kanske bli överkörda av bilar, attackerade av katter. Det är som coronan, livets villkor. En grym skönhet, som en film om livets mörker.
Denn svenska metoden har sina fördelar, en relativ frihet, men det har gjorts många misstag också och de flesta, förutom att man missade att sätta skidåkarna i karantän, är misstag som kom långt innan Covid-19. Den stora nedmonteringen av sjukvården. Jag minns hur jag med skräck läste om hur akutmottagningarna hade det långt innan Covid, långt innan. Jag funderade på om man skulle överleva ett dygns väntan på akuten om man blev sjuk och så kom Covid och allt blev extremt tydligt.
Det regnar ute. Jag skulle vilja cykla men min kropp vill inte just nu. Jag har ont i de nedre regionerna men min cykel väntar på mig. Egentligen har livet inte längre något innehåll mer än att man fortsätter leva. Jag har uppgifter att göra men då måste Europa öppnas, i väntan på det är jag som svalorna, vilande på en väg eller på en balkong.
