När man inte vet,,,

Mina två älskade barn. Jag ledsnar rejält, går ut och tar en promenad. Sedan går jag hem, skriver något, tar ut cykeln och cyklar lite på Söder, träffar David och vi snackar om vårt meningslösa liv, vårt i väntan på liv. Sedan går jag på fiket och fikar. Vi är tre stycken, tre sk riskgubbar och en yngre snubbe kommer in och säger att vi är rebeller. Vi som är så gamla.

Ja, vad fan. Man kan ha vilken jävla åsikt som helst men även om man är sjuttio och över det så vill man leva, inte sitta och vänta som en kålmask på att det ska bli natt. Ni kan ha vilken åsikt som helst men det är ett enkelt faktum att en äldre människa känner på sig att tiden är utmätt: Att man orkar inte vänta in döden, man vill leva in den. Men nu är det ju så, att det är en ganska farlig väntan vi sysslar med, en farlig fiende och då försöker man leva med förstånd, men lika förbannat blir det ett ickeliv. Problemet är bara att man våga inte leva det liv man vill leva riktigt, och så blir det något löjligt mellanting.

Det är där vi är, i ingenting. Jag cyklar omkring på Söder för att tiden ska gå, en annan polare går omkring med en halvdöd hund för att tiden ska gå. På något vis är det direkt tragiskt och patetiskt men det är en patetisk tid.

Jag tänker på mina älskade barn, att jag vill vara med dom i tio år till, men ska jag springa omkring och vänta på att bli sjuk eller ska jag springa omkring för att inte bli sjuk. Ni fattar själva det är ett löjligt liv.

Det är Valborgs, ännu en av dessa sk högtider som i princip bara är en fyllegrej. Visst, kolla på en brasa och frysa röven av sig. Är det ett liv?

Nej, fan, vad är ett liv?