Spring in my hearth

Bengt Alm, den fine fotografen, skrev att han var ute o promenerade några timmar om dagen. Vi sågs häromdagen på gatan. Jag såg en figur som hade den typiska fotografstilen, stod liksom o smög men försökte se ut som en lyktstolpe, dvs smälta in och vara osynlig. Något som är oerhört svårt i vårt samhälle där allt förväntas röra sig mot ett mål. Att vara en lyktstolpe som smälter in verkar skumt och ytterst synligt.

Ett omöjligt problem att lösa, men Herr Alm inspirerade mig dock att ta med mig mobilen ut för att knäppa lite på rundan i kvarteren. Det var det vanliga, sol och ganska kall vind, men jag kände mig lite lycklig. Jag har varit med om en del med kroppen de senaste två åren, men nu lyste solen och skiten var avklarad. Det var dags att starta motorn, trycka ner kopplingen och kasta in en växel och köra mot horisonten.

Jag gick där och dribbla, tänkte Atget, hans Parisbilder, att man måste för fan försöka se det som är vackert i vardagen. Och så blev det och för att hålla tanken ut så körde jag dom i det antika badet och dagen var räddad.