Rädsla, sorg och enkelhet

Egentligen är det här koronalivet inte så väsensfyllt från mitt vanliga liv. Jag tillbringar mycken tid med att  vara ensam. Den stora skillnaden är rädslan för andra människor. När man träffar någon så ryggar man undan. Man vill inte stå för länge framför någon annans andedräkt. Så enkelt är det.

Fotografiska stänger. Många museer stänger också, eller är det alla? Nu är inte Fotografiska något museum men man slås av hur många stora konstlokaler, museer som är privata, stiftelser. Fotografiska är privat, Nordiska museet är en stiftelse osv och alla har det svårt.

Jag skrev redan i januari/februari att jag var lite orolig för Fotografiska, just det att de satsade så hårt inom en relativt kort tidsrymd. Jag till och med spådde att de kanske inte fanns kvar om fem år och det jag oroade mig för var stabiliteten, typ lågkonjunktur, kris, osv som skulle ge en dominoeffekt över hela koncernen och kanske knäcka Bröderna Bromans livsverk.
Nu kom ju ett virus och knäckte det mesta. Det är bara att hoppas för Bröderna att de kan komma igång inom rimlig tid för annars kan det blir rejält kärvt och de är ju  många som gillar att gå ner och kolla bilder och fika på Fotografiska.

En annan sak, som hör ihop med de här konjunkturkänsliga privata konsthallarna och museerna är det som vi kallar det fotografiska museet, det som ännu inte finns. Nu måste väl alla fatta att ett fotografiskt museum måste vara statligt? Om vi ska ha ett fotografiskt museum någon gång så måste det vara stabilt, uppbackat av statens muskler. Det kan inte falla för virus eller lågkonjunkturer.

Som sagt, en jobbig tid med rädsla och sorg. Nu har några i den yttre bekantskapskretsen dött av viruset och några andra ligger taskigt till. Det är verkligen sorgligt att uppleva.

Ja, världen rullar på, mot vad? Vi får se vad som sker.