Måndag 6 april

Brunnsgatan 4. Ett av mina labb. Det var en gammal knarkarkvart då jag flyttade in. Man gick in på gården och på andra våningen låg en tvårummare med trägolv. I taket hängde en snara där någon tagit livet av sig någon gång. Jag tyckte mycket om det labbet. Under låg en känd pianostämmare. På den tiden gick till så att först kopierade man bilderna, sedan sköljde man dom ganska länge och efter det  fick de lufttorka och när de torkat pressade man dom i en värmepress så de blev plana och vackra.

Just den här perioden med sköljningen kunde vara seg och oftast gick jag ut någon timme och fikade eller så. En gång när jag labbat sent lät jag bilderna ligga i sköljen under natten och skölja på svag stråle. Dagen därpå var jag tillbaka till labbet vid 07-tiden. Då jag kommer in i trapphuset ser jag att det rinner vatten under dörren. Jag rusar upp till hallen i labbet där sköljen står och vatten överallt. En kopia hade täppt till så det rann över och ut på golvet.
Jag fick någon känsla av att jag skulle kolla in hos pianostämmaren och mycket riktigt. Det rann ner genom taket, ner på hans pianon och in i ett av hans dyra pianon som stod med öppen lucka.

Värsta ångesten.
Upp och rev hela labbet och då pianostämmaren kom så gick jag ner och skällde och sa något om den jävla hyresvärden som inte skötte ledningarna. Sällan haft sådan ångest. Det löste sig, pianostämmaren sa aldrig något om vattenskadade pianon och saker och ting återgick till sin normala ordning.

I mitt andra labb på Skånegatan tyckte jag att filmerna torkade för långsamt och tog bort motståndet i värmefläkten för att den skulle spruta värme nonstop. Jag sitter vid fikabordet och väntar på att filmerna ska torka då lampan slocknar, blir lite orolig och går in i filmlabbet och där brinner det redan ordentlig. Jag tar det stora fixkaret och slänger in vatten och lyckas släcka branden. Det ryker svart plaströk ut på gatan och någon timme senare ringer jag till tidningen som jag plåtat åt och säger att alla filmerna har brunnit upp, kan inte leverera några bilder. Då svarar redaktören: Sämsta ursäkt jag hört någonsin. Du får inga mer jobb här.

Ja, medans jag är i farten på labbhistorier kan jag ju dra en till. En gång plåtade jag Björn Borg. Vi träffades ute i Bromma, tog bilderna och skickade dom med posten till Finland. Jag frågade kvinnan bakom disken om jag behövde skicka dom express, om de hann till Finland på tre dagar. Inga problem, sa hon och bilderna åkte iväg.

Tre dagar senare ringer en finne och frågar efter bilderna och jag fattar ju direkt vad som skett och säger att Micke Berg är inte hemma.  Sedan går det en dag och det rings igen och någon skriker. Bilderna har inte kommit. Sista gången du jobbar för oss. Du får betalt. Adjö.

Så var det med det.