Fredag, igen,
Fredagar är tvättdagen, förberedelsen för helgen. Det känns ändå i alla denna tristess som om man börjar vakna till liv, bestämmer sig för att börja träna igen, börja producera sina böcker, börjar leva, fast på ett annat sätt. Socialt distanserat.
Det är ju så att sådana här situationer, där man är helt låst, inlåst, kräver att man tänker nytt, startar upp inom de nya förutsättningarna. Jag har alltid varit jävligt bra på sånt, alltid kunnat byta ben blixtsnabbt. Tyvärr, är det inte så längre. Numera har jag lätt för att ge upp, ser inte meningen med att försöka ens. Troligtvis är det ens livserfarenhet som talar, men å andra sidan vet man att startar man bilen i uppförsbacke, så måste man gasa annars åker man baklänges. Det liv jag levt och kanske lever har alltid varit extremt målinriktat. En människa som har ett vanligt jobb, lärare, affär, datatekniker, tror jag inte lever så målinriktat som en konstnärlig frilansare gör. I mitt liv är resultatet allt, inte lönen, inte något annat än att det blir ett resultat. Jag tror ingen anställd funderar hela dygnet på jobbet som en frilansare gör, vad det ska bli, hur det ska tas emot, hur det ska finansieras, hur,,,,
Det kräver energi, alltså.
Jag har egentligen inga mål i livet längre men försöker upprätthålla några i alla fall. Min dröm är att sitta och skriva böcker, men det blir aldrig av numera och det beror på att jag tror inte riktigt på det längre. Jag tror inte folk läser längre, tyvärr. Mina unga vänner öppnar aldrig en bok, så jag söker en annan form.
Corona som jag kallar det rullar vidare. Är det så här vi ska ha det i ett år eller mer? Samtidigt så lär sig läkare, forskare allt mer. Jag menar att vaccinera sig är en osäker grund att stå på. Både jag och min polare vaccinerade oss i december mot flunsan, båda två fick den värsta flunsan i livet, någonsin.
Inget är givet alltså.
Lundell snackar om fåglar och att han ska ut på vägarna igen. Han är att beundra. Fortfarande älskad.
Igår ägnade jag kvällen åt Santana, en sådan fantastisk musiker och lika förbannat så tyckte jag hans musik var skittråkig då jag plåtade honom i Lund på 70-talet. Märkligt, man ändras. Han har ju ett fenomenalt tryck i trumsektionen. Jag kollade flera timmar på inval i Music Hall of Fame i USA och det är det bästa USA, Obama som sitter där och diggar musiken, ( tänk Trump) alla dessa rent fenomenala musiker, det bästa av allt och då slår det mig: VARFÖR HAR VI INTE EN FOTOGRAFINS HALL OF FAME? Vilket jävla lyft för fotografin. Att varje år får se den bästa fotografin presenterad av de bästa fotograferna. Helt enormt läckert tycker jag. Utveckla fotobokspriset till fler avdelningar, Hall of Fotografi, där folk som arbetat i många år får sin rättmätiga beundran, Fotobokspriset, en fri del och en dokumentär del. Yess box.
Tegnell får mycket stryk, men jag tycker han är ganska cool där i sina gula brallor. Han verkar stå pall. Visst, kan man resa frågor, som varför vi inte kunde skydda de äldre bättre, ren jävla skandal och varför vi inte isolerade skidåkarna från Italien, men annars tycker jag det gått väldigt bra och som svensk kan jag känna en enorm stolthet över att tex dom säger på presskonferensen att det är ingen bra ide att spela seniorfotboll och en timme senare säger Fotbollsförbundet att den blir inget av den planerade seniorfotbollens startande. Det är ett slags lyssnande och inkännande till situationen som är vacker.
I Grekland har de ju väldigt bra siffror,men siffror kan inte heller jämföras, då man inte riktigt vet hur de räknas. Vi får avvakta och se och vara glada att vi fortfarande kan gå ut och fika med social distansering, att vi fortfarande kan leva ett liv som ganska mycket påminner om det liv vi brukar leva. Det gäller bara att skärpa sig.
