En stilla söndag i Portugallette
Backen lutar nedåt, jag är ganska såsig, dåsig, pollen. Det är en vårdag i en räcka av vårdagar, som ett halsband med pärlor som blir allt mindre varje år. Man får knyta upp och knyta ihop och på vägen faller pärlorna till marken, rinner iväg och går inte att finna. Till slut finns bara det vackra, tunna slitna bandet kvar och man sjunker till marken i en slags trött meditation.
Livet är en upprepning. Går inte att komma ifrån så det gäller att älska upprepningar. Att bejaka dom, för varje upprepning blir ett nytt äventyr just det som det ska vara : ett nytt äventyr.
När man ser de döda polarnas barn läsa nyheter på tvn fattar man plötsligt det man inte vill fatta: Att tiden gått och den gått fort. Då gäller det att återerövra dagen D, igen och igen.
En vacker sommardag föddes jag, 2 kg, tunn, fick direkt flytta in i kuvösen,. Låg där i en månad och kom ut, hungrig på livet. Nu, om det ska bli något plastigt omkring mig blir det en respirator. Därifrån kommer man sällan ut med hunger på livet.
Jag räknar pärlorna på bandet, det finns en hel del kvar och dagen D har jag redan erövrat idag. När jag klev ur kuvösen, la min mor mig i en barnvagn med plastfönster där jag kunde se de stora snöflingorna falla som ett vitt, mjuk täcke kring vagnen. Inuiterna säger att snö har många namn, man behöver inga namn, man behöver bara sträcka ut handen, se den vita flingan landa på handen, på kinden och försvinna som en liten tår längs den rosiga kinden. Har man gjort det har man förstått det mesta om livets vackra förgänglighet.
