Hon kom in på gården en eftermiddag. Var ganska fräsig och tuff och Wenke sa: Hon har valt oss och jag sa att jag skulle ge henne lite mat. Då sa Wenke. Om du ger henne mat har du en katt och så blev det.
Wenke klappade henne försiktigt på huvudet och sedan slutade hon fräsa.
Hon tog över allt mer, inte allt, men mycket, men mest var hon verkligt rolig och för första gången i mitt liv fick jag se vilka jägare katter är.
Till veterinären, sprutor och vaccin för att hon skulle kunna få följa med till Sverige och slippa en massa svåra kattsjukdomar.
Så blev vi bästa polare. Det är jag som är hennes mamma. Hon är mångt och mycket en enmanskatt. Vissa får kela med henne med det är jag som är hennes mamma, om man nu kan säga så.
Busa är aldrig fel. Första tiden bet hon i allt som var utanför täcket, hela nätterna.
Ja, sedan hängde hon med då jag satt och skrev bloggar på Naxoskontoret.
Till slut fick hon resa till Sverige en vinter. Hon brydde sig inte om kyla eller snö. Hon skulle bara ut hela tiden. Nu lever hon halvvilt kattliv på Naxos. Hon kommer när hon vill, sover ute mest hela tiden, kommer in då och då och vill kela och kolla läget, men hon går sin egen väg.
