Tankar i coronan
Jag går förbi Hattes gamla lya. Hatte som dog för ett antal år sedan. Kollega, tog många bra bilder på Ebba Grön. Utanför Konsum är det vild konkurrens om burkarna, flaskorna. Livets fotbollsplan. Föräldrar med små barn. Jag älskade att vara pappa, men familjeliv har aldrig varit min grej. Jag har alltid föredragit ensamheten och friheten. Ett högt pris kanske men jag tyckte om att vara förälder, men inte ingå i en familj.
Hela det svenska systemet med att äta middag och träffas hemma hos folk anser jag vara värdelöst. Man ska som Medelhavsmänniskorna träffas på fik och krog. Varför ska någon stå och laga mat åt en massa andra då man enkelt kan sätta sig på en stol, umgås och låta någon annan laga maten. Svensk umgängeskonst är värdelös. Ännu värre är familjemiddagar.
Ja, så var det sagt. Jag kommer in i någon annan andning nu. Plötsligt ser man en möjlighet, kanske är det värmen, men plötsligt blir det mer bråttom att avsluta saker. Man vill ju vara fri.
Jag tänker på semester. Antingen harjag haft det hela livet eller så har jag aldrig haft semester. Jag har aldrig haft den där känslan att jag behöver semester, behöver resa till en strand och vila mig, behöver resa någonstans för att dricka drinkar och äta god mat. Jag har aldrig känt så. Kanske är det en förlust? Jag har heller aldrig känt att vad mysigt, nu är det helg. Jag har inget känsloregister för sådana grejer, snarare är det så att helg känns irriterande, att helg är en förbannad inskränkning i livet, att helger är värdelösa. För mig, vill jag säga.
Ja så tänkte jag då jag korsade korsningen och såg att Järnhörnan hade gått i konkurs och givetvis stod det en massa gamar där och skulle handla billigt. Fy fan, vad jag avskyr folk som ska handla billigt. Handla eller ge fan i det.
Så kom jag hem, satte på diskmaskinen och förberedde mig för den kommande helgen.
