Kultur och klass
Jag ser på en film om Berger, John Berger. Han bodde ju i en by med bönder, försökte hjälpa till med slåtten och annat i byn, men var ju vad vi kallar en intellektuell, men en intellektuell som tyckte om kroppsarbete också. Han skrev och bönderna i hans by visste att han skrev om dom, men att de skulle se hans arbete, skrivandet som ett jobb, likvärdigt deras fysiska jobb, det fanns inte på kartan.
Jag kommer ju själv från arbetarklass och vet vad man tycker om intellektuellt arbete, typ vara konstnär. I hela mitt liv har jag fått höra att jag inte jobbar. Jag gör något annat. Hade jag gjort samma sak och varit anställd på en tidning, typ DN, hade det hetat att jag åkt på arbetsresor, men är man frilans så är det semester och LITE jobb.
Det finns väldigt lite förståelse för kulturellt arbete i arbetarklassen. Dom har kanske rätt, jag tyckte nämligen samma sak då jag var ung och jag tycker fortfarande att kultur måste stryka på foten för sjukvård och skola. Det är givetvis dumt att tycka det för vad blir ett land och ett liv utan kultur. Stendött. Absolut vidrigt.
När jag såg filmen om Ivanhoe i julas så var ju den där pajasen med och gycklade i filmen. Lite kulturarbetare över honom. En som berättar vad som sker men alltid får stryk. Inom kultursvängen känner jag inte många med min bakgrund och när jag växte upp var de författare jag kände till suputer.
Nu då, när jag har arbetat med kultur i femtio år, gjort femtio böcker och ställt ut, fått stipendier, hur ser jag på kulturen? Det som slår mig är ju att det finns ingen ändring. Det man drömmer om då det gäller kultur är precis samma sak som då jag var ung. Man vill bli stjärna, star, tjäna pengar och kanske köpa Ferrari.
När jag hälsar på mina släktingar i Norrland och tillbringar en kväll med dom så står jag nästan inte ut. De ser på de tvprogram som jag får migrän av, de älskar schlagerfestivalen som jag tycker är något av de sämsta jag vet,...osv osv,,,så rullar det på. Klass och kultur möts sällan och klassvandrar man, som tex Lundell, så blir man aldrig upptagen i de fina salongerna, men nu ska jag berätta en fin historia ur verkliga livet.
En gång i tiden ställde jag ut på Stockholms stadsmuseum, på gården och inne i huset. Det var stora bilder och mina fina morbrödrar jobbade precis bredvid på Götgatsbacken. De jobbade på lagret på en stor firma och gick ibland ner och åt lunch på Stadsmuseum. Dessa morbrödrar, liksom hela min släkt, var lite besvikna på mig eftersom jag länge var den förste och den ende som tog mig till universitet men tyvärr sedan skippade min utbildning och blev något som skumt som frilansare.
En dag då jag satt på museet kom morbröderna ner med sina arbetskamrater och skulle äta lunch och fick se mig. De frågade hur jag mådde och vad jag gjorde där. Jag har ställt ut de här bilderna, sa jag och pekade ut över gården. De blev alldeles tysta och sedan märkbart stolta och att deras systers son
hade gjort de där stora bilderna på gården. Det var ett vackert ögonblick, det ögonblick då klass, kultur och kärlek möttes i en sekund. Efter det var det aldrig någon som frågade varför jag höll på med det jag gjorde.
