John Berger och motorcykeln
Jag läste de första böckerna av Berger, de var fina. Påverkade mig, men mest påverkade han mig då han flyttade upp till den franska byn, uppe vid slalombackarna. Jag såg en dokumentär om honom. Jag blev tagen av sättet han pratade på, var ju rejält mycket vänster, givetvis, men det som slog mig mest och verkligen fick mig att älska honom var att han i slutet av dokumentären klev på sin Yamaha 900 eller om det var en 750 och drog iväg på bergsvägarna. Han var i den ålder jag är i nu och det blev för mig en bild av en man i ett fritt liv.
Det andra benet i mitt liv är Brecht. En gång i tiden pluggade jag drama, teater, film, såg massor med teater och skrev ännu mer manus till teater och filmprojekt. Brechts pjäser var helt grymt bra men det som jag kom att älska med honom var att han tog med sig en affisch vid alla sina flyttar. Han rörde ju sig hela tiden, bodde ingenstans, men affischen fick representera en slags hemkänsla.
Ja, Ni ser vart åt det lutar. Så fort jag upptäcker någon vars arbete jag beundrar så kommer jag direkt in på hur de bor. Hemmet säger ju det mesta om en människa.
Strömholm var ju också en sådan där som flyttade en lampa och en fåtölj under sina Parisår. Han bodde ju mest dock på samma ställe, men hans place påminde hela tiden om varandra. Vare sig det var Ploggatan, den lilla tvåan på typ 25 kvm i Paris, Höganäs eller Gerlesborg, så var det de där dukarna på borden, pipstället, böckerna, boxarna. Han hade olika boenden, alla likadana.
Henry Millers resa var nog den andra jag gjorde. Först upptäckte jag Brecht, sedan Miller, Strömholm och Berger. Just Henry Miller klev in i mitt liv då han flyttade till Big Sur, hade stupet ner mot vattnet, badkaren bland träden och hans försök att leva ett vanligt familjeliv där uppe i sitt lilla hus.
Det tog mig många år att förstå, att det jag verkligen var intresserad av hos de jag beundrade, var deras livstil, hur de bodde. Hur de arbetade, hur hade de det med kärleken, hur behandlade de sina barn, allt det var och är, betydligt intressantare än deras verk. Deras arbete har nått en sådan nivå att det behöver jag inte bry mig om, utan jag var mer intresserad av hur de organiserar sina liv.
En gång i tiden gjorde jag som Patti Smith, jag reste till de boningar där de som jag beundrade bodde eller hade bott. Det blev lite pinsamt ibland att stå och kolla på en fasad och försöka förstå vad min mentor i livet hade gjort eller gjorde utanför eller innanför sin husfasad.
Ja, så kan det vara. Man kan attackera livet på många sätt. David Alan Harvey har kommit på ett sätt. Nu ska han plåta till sin bok om beachlife i Mexiko. Då tar han med sig sin workshop, ett antal snygga, unga människor, tror det är mest sköna unga kvinns och de blir dom han plåtar mest. Han hänger med dom helt enkelt. Det påminner om Ed van der Elskens Parisbok där han hade ett antal studeranden som han plåtade, nästan arrade situationer.
Själv har min dröm alltid varit att bo vid ett torg i en stad. Jag ska ha ett fönster mot torget, jag ska kunna luta mig ut och se torget. Jag kan sitta där och meditera, se om vännerna kommit till kaféet och när de gjort det, kanske jag går ner på torget, kanske jag sitter kvar. Jag har haft den drömmen i säkert fyrtio år, jag har nästan bott så i lika många år. Nära ett tog, men ändå i tysthet.
