Måndag och sammanfattningar
Jag skriver väldigt snabbt. En blogg tar sällan mer än två minuter. Det är som en explosion. Bilden som kommer till bloggen väljer jag först. Jag tänker egentligen aldrig, det bara kommer sig hur det blir. Jag tänker sällan på vad jag ska skriva, utan jag öppnar datorn, väljer en bild och sedan kommer texten.
Jag tror det ligger och gror någonstans.
Jag vill att text och bild inte ska följa varandra. Det ska vara en lucka mellan texten och bilden. Det är i den luckan, den tomheten, man ska landa då man läser och kollar på mina bilder. Över tre millioner pers har kollat på mina grejer sedan 2006. Hoppas dom fallit i luckan någon gång.
Och ändå, det ska finnas en tråd mellan bild och text, en tunn tråd, men den ska vara stark, men inte inte synas. Om den känns är okej.
Texten ska vara explosiv, den ska ha en snabb start, som en rubrik, en katarsis och sedan plana ut, i ett minne, en känsla.
Bilder? Jag är en enbildsmänniska. Jag gillar inte hopkok med bilder. I mitt liv är varje bild unik. Varje bild ska vara skild från nästa bild med ett utrymme, även om de sitter i en grupp.
För mig är en bild ett vittne och en möjlighet, en lucka tilt ett annat liv, en annan rörelse. Och den måste vara positiv och trovärdig.
Många tror jag är snabb, det är tvärtom. Jag är väldigt långsam, plågsamt långsam då jag plåtar. Jag får aldrig ihop några bilder, det tar mig ett år att få ihop tio bra bilder. Jag gör 2, 3 böcker om år, men det är som kontaktkartor på ett större arbete. Det tar mig en dag att sätta ihop en bok, sällan mer. När jag gör något gör jag det snabbt, sedan får det ligga till sig, ses som ett kapitel i en större bok, ett livsverk som jag troligtvis aldrig kommer att göra klart, kanske någon annan gör klart det, men kapitlen ligger där.
Jag gör aldrig fotografiska jobb, för jag är inte fotograf. Jag är en berättare och det är något annat.
Min grej är att skapa den där luckan mellan texten och bilden. Ett utrymme man kan stanna i och känna något. Sune Jonsson var en sådan som kunde skapa utrymme med text och bild. Strömholm hade den fantastiske Tor Ivan Odulf som skrev texten. Don Mc Cullin skrev fenomenalt bra. Kerouacs text till Frank är grym. Ingen fotograf klarar sig utan text. Enligt mig.
Jag förstår inte hur fotografi ska överleva när alla fotograferar. Och alla tar snygga bilder, miljöbilder, naturbilder, men väldigt få skapar luckan där vi faller ner och blir sittande ett tag.
Jag ligger på sängen och tänker det här jag skriver. Egentligen tänker jag på måleri. På den enda bildens kraft. På något konstigt vis har jag snöat in på Georgia O´keffee , Taos och Ansel Adams. Har jag gått varvet runt när jag börjar tycka Ansel Adams bilder är vackra och att O´keeffes hus är en dröm?
