tisdag 31 januari 2017

Min kamera


På något vis har jag ledsnat på vanliga kameror. Det finns för stort motstånd när man lyfter dom för att fotografera. Den smala, enkla mobilen är nästan inte märkbar, skapar inget psykiskt motstånd mellan den man plåtar och mig själv.

Det där började redan på -80-talet då jag slutade med min Nikon 800 och sedan la ner Leican för gott. Vi gick över till ännu mindre kameror. Jag till Ricoh, kameror som vi bar i ett litet hölster i svångremmen. Suveränt. Inte ont i ryggen längre och en liten kamera som följde med överallt.

Det var en slags övervinnelse med den lilla kameran. Jag har alltid gillat att vara kompromisslös. En kamera och ett objektiv har varit min grej. Inte alltid, för då jag körde med min Leica, så var det så mycket den inte klarade av, värdelös närgräns, inga telen som funkade osv, så då måste jag ha en Nikon också, men den dag då jag skippade hela skiten, så var det avgjort.

Visst, det blir bättre kvalitet med en stor och dyr kamera i jämförelse med mobilen, men ska vi hålla på så, så får vi gå till botten med det hela. Varför körde jag småbild och inte storformat på den analoga tiden? Därför att jag tycker storformat ser ut som skit, helt livlöst. Ytterst få kan göra något med storformat.  Mellanformat är nåt slags mellanting, som att köra gubbskidor.

När det kom till det digitala så frågade många mig varför jag inte kör raw. Helt enkelt för att det intresserar mig inte att kunna plocka ut det där lilla extra man tjatar om. Jag fotograferar inte så och då jag gjort blindtester på folk, mellan raw och jpg, så har folk inte kunnat se skillnaden. Det är många som tjatar om det där lilla extra, vare sig det gäller kameran, filmen eller det digitala. De kanske skulle ägna sig åt att göra bild istället?

Som sagt, nu är jag nere på mobilkamerans nivå och funderar skarpt på att sälja mina två kameror. För mig måste en kamera var en maskin, en förlängning av armen, men också en förlängning som skapar en psykisk tystnad, ett lugn. Förr var kameran en sådan förlängning, eftersom det då inte fanns några alternativ. Idag då jag ser en människa med kamera på magen så tänker jag alltid: Gud vad omodernt.