söndag 1 januari 2017

2017 och machomän

Jag lyssnar på Led Zeppelin, världens bästa hårdrockband, ett sk machoband. Vad fan är macho? När jag ser på sångaren i Led har han bar överkropp och ett par tighta jeans där man ser kuken, på jeansen, precis vid kuken har han ett gulligt hjärta inbroderat. Han är supersöt och superfeminin där han vrålar ut Dazed and Confused. När Jimmi Page kommer in med gitarren är han ju ultrasöt i sina utsvängda byxor med blommor och hans känsliga mun är så långt ifrån macho man kan komma. Led Zeppelin är verkligen ett feminint band och man med feminint menar den klassiska beskrivningen. Jag skulle säga att det är ett hårdrockband som är ytterst känsligt.

På samma sätt är det med Hemingway, hans beskrivningar av kärlek, inte många, men de som finns, är ytterst feminina, nästan genomskinliga och han betecknades ju som supermacho.

Ja, det är märkligt det där med macho och feminint, känsligt. Tror det måste bli en omvärdering? Vad är feminint och vad är macho och är det inte dags att skrota både begreppen och börja snacka om allmän känslighet istället.

Ja, det var dagens tanke, som dök upp precis innan jag skulle lägga mig. Jag hade verkligen svårt att hålla mig vaken över 0000-strecket. Egentligen ville jag lägga mig vid 23-00 istället. Däremot har jag ju märkt något nytt med nyår. Förr, för två, tre är sedan, var allén utanför vårt hus full med folk vid tolvsnåret. De senaste två åren har det blivit allt tommare och igår var det helt tomt. Ytterst märkligt. Folk går inte ut längre.

Ronda Rousey skulle göra comeback i UFC och det blev en smäll på nosen direkt. Dags att lägga av. Det är en ganska fruktansvärd sport de sysslar med. Man stryper varandra så man tuppar av och Ronda Rousey har ju vunnit nästan varenda match på att bryta sönder armbågen på motståndaren. Fritt val, visst, men då man läser om bakgrunden till de flesta av de här kampsportarna, så har de haft det tufft, jobbigt i skolan, med sig själva osv,,så man unnar ju verkligen dom ett bra liv.

På den fotografiska fronten intet nytt. Jag försökte tänka igenom om jag sett någon bra utställning i år? Visst har man sett en del, men fortfarande inget som kan matcha Imogen Cunningham på Kulturhuset för två år sedan. Jag tror allt mer att det handlar om koncentrationen i bilderna och i formatet. En annan utställning som hänger kvar är delar ur Sarah Moon, men den var för stor, precis som nästan allt är på tex Fotografiska, men Sarah Moon hade en känsla som bar igenom allt.

Så var det med det.