Anders P på Moderskeppet
Anders idé är ju att fotografi är livet, att man lever i det. Själv var jag sådan förr, ända tills jag började skriva på allvar. Då blev jag fruktansvärt splittrad och idag är det för sent att välja, gå tillbaka eller bara satsa på en grej. Jag behöver båda. Det är tex därför jag skriver det här. Förr plåtade jag och sedan tänkte jag i min ensamhet. Idag skriver jag i min ensamhet.
Det är mycket intressant och jag älskar det. Det andra jag gillar med Anders snack är behovet av att få ett resultat. Det är ju självklart. Det är aldrig fråga om något bra eller dåligt. Det handlar om att få till något som känns trovärdigt, men framför allt, att få till något. Jag brukar säga att det gäller att avsluta. Man måste vara en killer, gå på avslut starkt och fort som fan.
Det tredje är ju att det handlar om att leva, känna att man älskar det man gör. Att man älskar och njuter av det, även om det krånglar till ens tillvara så förbannat ibland, men det är också en njutning.
Själv vet jag inte vad jag söker. Jag ser alltid bilder framför mig. Jag kan se en liten håla vid havet och sedan gör jag en bild av det, hur jag går igenom den där hålan, hur jag träffar folk, hur jag trivs i den hålan och sedan är jag på väg dit och sedan försöker jag hålla upp den känslan då jag kommer till den lilla hålan vid havet.
Egentligen skapar jag ett romanstycke för mig själv, som jag fyller med verkligheten, som givetvis blir jävligt dålig verklighet, för att jag befinner mig med ena benet i en egen fantasi. Jag är alltså en urusel reporter, men jag dokumenterar och småljuger på samma gång.
Sedan behöver jag tid och sedan vill jag återkomma för att ta upp de samtal som slutade då jag försvann. Sedan då jag kommer hem, eller redan då jag är på plats, gör jag en bok, eller en skiss till bok. Den digitala tekniken gör ju sådant skitenkelt. Jag skäms inte för något jag gör, helt enkelt av den anledningen att om någon tycker det är skit så får dom väl göra det bättre själva. Jag gör det som jag gör det och resten är skiter jag i. Jag är 67 kan inte hålla på o tjafsa med folk om mitt arbete. Take it or leave it.
Men ändå, det finns ett läge som jag tycker om och det är småskaligt och det är ett läge jag alltid vill uppnå en gång om dagen. Jag sitter vid datorn, det finns ett lugn, ett glas vin, jag känner att min fru älskar mig, jag kan vara ensam, jag skriver, jag ser på mina bilder, jag ser en viss skönhet, det finns ett minne, ett vittne och en öppning till något. Jag skriver klart, lägger in bilden, ser på det hela. Det känns bra och sedan kör jag ut det.
