På morgonen sover katten
jag dricker kaffe, läser den ena intressanta grejen efter den andra. Marianne Lindbergs om Tältprojektet, det bästa hon gjort och då snackar vi 1977. Hur många är vi som tyckte det var minst lika roligt och minst lika jämlikt 1977 som idag. Många i alla fall.
Jag ser Koudelka plåta Muren i Palestina. Jag ser att Zlatan gjort lika många mål som Messi. Jag blir plötsligt trött, borde gå till gymmet men går ut till soffan och skriver det här istället. Ett sätt att skjuta på dagen. Jag är en fri man och jag kan vända på dagarna. Det är på gott och ont. Det som jag tänkte göra på fm kan jag göra på em, men trots allt, det måste göras.
Polarn Jonas flyttade med en annan polare Jonas till Öland. Undrar hur länge det går innan lappsjukan slår till. Och hur ska de komma tillbaka? Hur hittar man ett ställe att bo på och hur fixar man jobb?
Stan blir allt mindre. Jag rör mig mellan hemmet och Skrapan, två hundra meter. Nytorget, som i så många år var hemvisten, är ju helt sabbat, dit går man aldrig mer. Det finns andra parker. Vitsen med en park är att den inte är något som påminner om Skansen. överbefolkat. Jag väntar på mina 200 passepartouter. Här ska monteras bilder.
Jag kollar igen på Koudelka. Det är en inspirerande film om en fotograf som arbetar mycket. Det jag alltid slås av är att fotografer aldrig får samma status som en författare. Är det för att det är svårt att förstå sig på bilder? Eller är det så att bilder är så enkelt? Jag tror att många amatörer med en mobilkamera kan ta lika bra bilder som ett proffs, men det är inte där det sitter. Det handlar om hur man sätter samman saker, hur det visas, hur man tänker sig att det ska fungera, påverka. Det är det andra och det tredje steget som räknas. Fotografi är en liten och enkel sport men har en stor publik.
Ja, så sitter jag och tänker den här måndagen som skulle bli den riktiga starten på 2017.
