Sune Jonsson i DN
Malena Rydell skriver en fin betraktelse över Jonssons nya bok. Det är många saker som slår mig. När jag ser den första bilden, så tänker jag: Vilken bra bild, vilket otroligt bra bild och vilken skön mjuk gråskala. Sedan förstår jag snabbt att det måste vara en Sune Jonssonbild och det är det.
Vad handlar mina tankar om? Mest om närvaron och värmen i hans bilder, men också gråskalan. Vilken mjuk gråskala, vilken mjuk, humanistisk gråskala. I Sunes bilder är människor just det dom ska vara: människor. Det finns en klar skillnad i dagens vanliga, stenhårda avsaknad av gråskala i bilderna och i Sunes. Det är ibland svårt att ta till sig den moderna fotografin för gråskalorna försvinner.
Jag tänker på Imogen Cunninghamn, förra årets i särklass bästa utställning. En tidlös, fantastisk utställning som hade allt, men framför allt hade, humanism. Den hade också bilder i format som inte tog över, från 18/24 till någon 50/70, kanske, en eller två? 70/100.
Jag blir allt mer förvånad över gråskalans betydelse i det svartvita fotografiet. En av de första som utvecklade de svartvita kopiorna var ju Eugene Smith med sitt blodlutsalt. Han gjorde fantastiska printar, svarta, men mjuka. Jag försökte lära mig av honom, men digitalt går det nästan inte att göra. Nu, ska jag i mitt nästa projekt återgå till det som Imogen Cunningham och Sune Jonsson arbetar med, den mjuka gråskalan. Idag har jag ca 300 utskrifter av min tidigare produktion. Det är bra och det går inte att ändra på om jag inte ägnar ett år eller två till att plocka fram neggen och kopiera fiberprintar. Den tiden finns inte, de papperen finns inte heller, utan nu är den nya utmaningen att försöka göra digitala printar från digitala filer, med den gråskalan som Imogen och Sune J kör. Mjukt, grått, med stänk i.
Jag tror helt enkelt att vi kommit till ett nytt paradigmskifte vad det gäller hur printarna ska se ut. Det är som med skidåkning. När carvingskidorna kom skulle man åka bredbent, som att köra kälke. Idag kör de bästa allt mer som förr, som Stenmark, smalare mellan benen, dynamiskt, en slags återgång till det klassiska.
På samma sätt är det med all konst. Det drar iväg ett tag, sedan måste man återvända till grunden, basen, lyssna på historien innan man ger sig ut i något nytt igen.
Annars, är det någon som kollar in Stig T Karlssons bilder numera? Eller läser Slas? Eller kommer ihåg Stocklassas Japanbilder, eller Maud Nycander och Cecilia Borggård fina bok , Ann-Christine Eek, Yngve Baums fiskare, Marc Ribaud, Anne Erikssons kurdiska bilder, Ekkio Hose.....
