Fotopolarn på skidor

Polarna brukar kalla mig reseledaren. När vi härjade som mest i Grekland var det oftast jag som fick äran att sy ihop allt, dvs försöka få en tio, femton pers att hamna på samma ställa vid samma tid. Oftast gick det bra. På samma sätt är det med skidåkningen. Jag har bilen full med skidor som jag lånar ut till polare som vill hänga med och åka.

Nu har vi precis fått ut LångAnders. En gammal fotopolare. Första dagen i backen såg han förjävlig ut, sedan fixa vi till han med en schysst hjälm, bra skidor, snygga googles och nu är han het som attan. Nu är han den som kommer in på fiket och ryter: för fan, inte mer än tio minuters rast. Vi måste ut och köra.
Väldigt på och en annan får lunka ut och köra några varv i sluschen innan man har rätt att gå in och fika igen.

Annars, så skrevs det som attan om fotografi i DN i morse. Det var bra. Mitt enda problem var väl att jag förstod ingenting. Man kanske skulle sluta läsa tidningen. Det var någon som skrev att mina Mullvaden och Skogsnäsbilder var arbetarromantik. Det tyckte jag var fint sagt. Kanske en något egen tolkning av Mullvaden?

Ja, livet, livet. Det man märker väldigt tydligt då man läser skrivningar om fotografi, är att de som skriver på något vis älskar postmodernismen och inte har någon större förståelse för det som eventuellt är lite dokumentärt.

Jag kollade i en Robert Frankbok, bland annat bilder från en strand på natten. Bilderna var av ganska usel teknisk kvalitet, men det var liksom det som gjorde dom bra. Den här skakiga oskärpan tillförde något, ett litet drama, en liten känsla av natt, en känsla av att det var lite smyg och lite förbjudet. Tyckte om det, ja, det måste jag säga, att det tyckte jag om.