Livet som slasktratt
Jag har inte sett en enda recension i det här landet av en utställning som handlar om bilden, ingredienserna i bilden, ytan, innehållet, de politiska konsekvenserna. Om man däremot läser en bok, ser en film, då jävlar tar det hus i helvete. Se Lars von Triers nya. Den är uppe till debatt hela tiden, mycket handlar om könsrollerna.
Om vi tar tex Anders Petersens senaste arbete, den stora utställningen, så har jag inte sett en enda på djupet-recension. Jag har inte sett en enda text på djupet om könsrollerna, livet, tiden som gått, utvecklingen av hans bildspråk, hur hans bildspråk och hans enorma arbete påverkat tiden som gått och eventuellt påverkar tiden som kommer. Det enda man ser är imbecilla kommentarer om att det var skitbra. Vad betyder det? Varför är fotografiet så förbannat misshandlat? Återigen, se hur Lars von Trier tas upp till behandling, se hur hans film vägs in i samtiden, hur den blir avstamp till tunga, seriösa diskussioner.
En recension, eller flera, av ett tungt fotografiskt arbete, ska ju givetvis handla om fotografen, fotografens historia, hur det aktuella verket står sig till samtiden som konst, teknik, politik, genus, det är ju fan att det inte går att diskutera sådant inom fotografin. Ett stort verk som tex Anders, eller Jhs, eller min utställning i Umeå, eller Anna Clarens senaste, Martin Bogren, borde ju generera en helvetisk massa stenhårda diskussioner om svensk fotoklimat ( Varför har vi inte ett statligt fotomuseum?), hur står dagens dokufotografi i förhållande till gårdagen, vad är det för tendenser vi ser, hur skildras samhället, hur påverkar samhället bilden och tvärtom, hur står det till med genusköret inom dokufotografin, vad finns det för kanaler, hur har fotoboksbranschen det, osv,,,listan kan göras hur lång som helst, men vad ser man, vad får man? En radda u-tubeproducerade reklamfilmer för olika bokprojekt. Jag har själv gjort ett antal, men fan vad jag skulle uppskatta om någon hoppade på mina böcker, lusläste dom och drog upp dom till debatt, till tyckande, till något som kan utveckla oss som fotografer, något som kan lyfta fotot till en nivå som är lika med litteraturen eller filmen.
Det är som jag säger, ett helvete att skriva blogg. Jag tänkte lägga av, jag tänkte hålla käften, jag tänkte att dom kan dra åt helvete alla dessa som inget tycker, som inget säger, men så slog det mig, att det vore då förbannat trist liv och så blev det lika förbannat en blogg.
