Vad fotografi gör med en....
Jag funderade på vad fotografi gör med mig. För mig är fotografi numera att skriva dagbok. Jag mindes hur Kurt Bergengren en gång i tiden berättade för mig hur Cartier Bressons stora bok ställdes ut i bokhandelns skyltfönster och sålde slut nästan på en gång. Det var på den tiden då fotografi på något vis hade en koppling till medborgarna. Jag kan tänka mig att Sune Jonssons första utställningar hade besök av folk som var genuint intresserade av ämnet, av den tid de levde i, av den omvälvande sociala ordningen som stod framför dörren.
Jag kan bara gå till mig själv. Hur Bresson drev mig ut i världen, hur jag kom att tycka om Strömholms livsstil, hur jag beundrade Danny Lyons steg att flytta till Mexico med sin familj. Hur jag kände något konstigt släktskap med Don McCullin, hans arbetarbakgrund och hans bok Homecoming.
Idag kallar jag mig dekorfotograf. Vi är många idag som tar bilder som liksom inte har någon koppling till någonting. Varför tar vi våra bilder, vad vill vi att de ska göra med betraktarna? Jag har svårt att förstå hur den nya, mer dekoranpassade, tillgjorda konstfotografin ska kunna röra om och få någon att ta något steg i livet genom sitt budskap eller sin känsla. Jag är helt likgiltig. Det är det enda svar jag kan ge på den grejen. Jag är helt likgiltig.
Son tur finns det andra som inte är det, men jag undrar ändå: Vad är det som berör dom? Vad gör konsten med dem?
Just den grejen har alltid varit min huvudsakliga tanke med bilder: Vad gör bilderna med mig och vad gör de med betraktarna? Vad vill jag få uträttat med bilderna?
En annan sak som jag kan fundera över är de som skriver om fotografi? Vem skriver de för? När till och med jag, som levt i den fotografiska världen sedan 1969, inte förstår vad de snackar om, så kan man fråga sig: Vem skriver de för?
Jag nämnde Kurt Bergengren i början. Han skrev mycket om fotografi och jag har ännu inte läst en artikel från hans hand som jag inte förstår. Jag ställer mig återigen frågan: Vem skriver de för och varför?
Om jag ska riktigt konkretisera mig så ställer jag mig frågan: Vad vill vi med bilderna? Varför har vi i så stor utsträckning blivit dekorfotografer? Varför är i så stor utsträckning fotografi något som man passerar på vägen till fiket? Något man konsumerar? Varför är inte fotografi något som får oss att lämna våra invanda stigar, får oss att ge oss iväg, får oss att fundera på allvar?
Jag kan svara på en fråga. Om fotografi ska få oss att röra på oss så måste bilderna handla om något som får oss att vilja göra något med våra liv. Fotografi måste handla om något, inte vara en slags dekor. Fotografi måste också handla om något som vi kan nå fram till. Inte något som vi inte vill vara, typ en sorglig människa någonstans. Fotografi, konst, måste föda hopp.
Ja, det var väl det som passerade min hjärna, utanför Vietnamesen den här kvällen då dagen hade haft en svag känning av vår.
