Kertesz

Jag tycker Kertesz är så vansinnigt bra. Jag känner att jag måste avsluta den bok jag gör nu, som heter 65 och handlar om döden, rädslan för att mista eller skada kärleken. Den är plåtad  i min vanliga stil, med mörker i botten och ljus som skär genom det mörka. Tiden, kärleken, att jag nu, i livets tredje skede, laborerar med kärleken, döden och tiden, har satt mig i ett annat ljus. Satt mig i ett behov av att lyfta skönheten och tilltron till livet, satt mig i en längtan att vända på ljuset, börja i det ljusa och låta det svarta skära igenom det ljusa.

Det känns helt nödvändigt att ägna tio år åt att söka det ljusa, att låta det ljusa inordna det svarta skärvorna i sin kropp. Det känns väldigt vackert och i väntan på att jag ska visa mina bilder, visa mitt sökande så kan ni ju njuta av Kertesz mästerskap.