Hur går det till, egentligen?
Varje dag vaknar jag vid 0600, läser tidningarna, kollar vädret i Malaga, Åre, om det blåser mycket tycker jag synd om Ola och Matte som ska stå i Hamre och undervisa och bli som frysta fiskpinnar, jag kollar också vädret på Naxos och Cutar. Efter det drar jag igenom nätet, allt detta i sängen. Klockan 0800 käkar jag två ägg, skriver dagens blogg och vid 0900 drar jag till skidbacken för ett tretimmarspass. På sommaren cyklar jag två, tre timmar. Lunch, fika och efter det jobbar jag till 1600, ca då jag är skittrött, tar en enkel siesta på en timme, slappar, äter middag och sedan brukar jag komma igång med ett arbetspass till 22, ca innan jag somnar halv elva,sover till 0600 och så är det igång igen.
Min fotografering sker hela tiden i språnget. Jag har aldrig bestämt att jag ska plåta, det sker bara rent instinktivt, ryckvis. Ser jag något så plåtar jag. Skrivandet är en mycket seriösare grej. Jag älskar att sitta vid tangentbordet och förflytta mig till en annan värld. Fotografera gör jag helst på resor, då jag försvinner från stan.
Ja, gör jag något då? Kanske, kanske, jag förflyttar tiden, jag roterar, men jag känner aldrig att det är så viktigt att göra något. På något vis känns det inte ens viktigt att göra en ny bok, mer än att jag tycker det är kul att göra dom. Och utställningar, vet inte. Jag kommer att göra en stor Retro 2016, sedan kommer jag nog att bara göra små skitsaker tills jag ligger i graven, små häften, tankar. Jag gillar känslan att vara någonstans, skicka meddelanden över världen, som små brev, hämtas på Poste restante.Om ni nu vet vad det är, Poste restante. Mina Poste restante kommer som inlägg på Fejan eller i bloggen. Det blir min framtid, sedan får ni leta upp mig på en krog, berätta saker för mig, berätta saker om mig, så bildar vi ett litet hemligt sällskap som utbyter små hemligheter i tiden.
Vackert va? Tycker i alla fall jag.
