Sensei och Zingo

Zingo och Sensei. Två kattor. Sensei var min katt på sjuttiotalet i Lund. Det var en hårdför Manxkatt som fångade allt. Det roligast med den var dock att den alltid stod och väntade på mig då jag var på krogen. När jag kom ut från krogen och började gå hemåt, gick över det stora torget i Lund, brukade jag ropa på henne och nästan alltid dök hon upp. Sedan försvann hon bara en dag och kom aldrig åter.

Zingo är Wes katt. Nu är han kanske också min? De första åren var han lätt skeptisk mot mig. Kanske berodde det på att Wes förra man satte katten i karantän. Nu, efter fem år, är vi ganska bra polare. Han ligger ofta i min säng och vräker sig på morgonen. Vi är ganska lika. Slöa, charmiga, lite dumma, gillar mus och föredrar att ligga och drömma istället för att jobba.

När Zingo ledsnar på mig, hoppar han upp i en flyttlåda under taket. Där ligger han tills man öppnar kylskåpsdörren. Då landar han plötsligt med ett jättesprång på golvet och ser  för en gångs skull lite pigg ut.

Sedan blir han snabbt trött igen. Konstigt nog ser han alltid lite deppig ut då jag går ut. Han öppnar ena ögat, ser lite moloken ut, sedan stänger jag dörren och när jag kommer tillbaka några timmar senare, ligger han ofta på samma ställe, ser surt på mig då jag kör bort honom och bäddar sängen.