Profeten och skidåkarn

Satt med skidåkarn och hans syrra Soffis på det fina fiket. Det har ett rutigt golv som är vackert. Allt är vackert på fiket. Alla människorna är vackra, barnvagnarna är vackra, bullarna och maten är grymt bra. Människorna som sköter fiket är gulliga som fan. Och ändå är det något som skaver.
Jag säger det till skidåkarn. Han krafsar sig i skägget som han skaffat sig under de senaste tävlingarna i de gamla östrepublikerna.
- Profeten, säger han. De är inte som vi. De är annorlunda, och så nickar han med huvudet bakåt.

Jag kommer att tänka på det där hela dagen sedan, hela natten. Ingen bra känsla. De är inte som vi, de är annorlunda.
En gång i tiden var jag vi och dom. Nu är jag vi och de dom, de annorlunda. En gång i tiden var vi de som var normen. Nu är jag annorlunda än de andra, dom, de som är annorlunda än mig. De är många. Vi andra, vi som inte är som dom, är i minoritet.

De andra, de snygga och de som ser dyra ut, sitter längs väggarna. Vi, vi som inte är som dom, går hem till mig och kollar i böcker och dricker eget kaffe. Det är fint, men sedan börjar jag tänka på det hela. Vi som inte är som dom, som  de som är annorlunda.