Karin Alfredsson, Mia Galde, Rothko, Ernst Haas
.JPG)
För några månader hade Mia Galde en fin utställning, färgbilder, som nästan var verkliga. De tangerade verkligheten, var en slags nedtonade verkligheter, nästan på väg in i måleriet. Hade hon visat färre bilder i lite större format hade känslan av overklighet varit ännu starkare. Det var en fin utställning som visade på något nytt. Häromveckan var jag på Fotografiska och såg en kvinna som plåtade i rörelse, hennes bilder flög i luften. Tyckte mycket om det också.
Idag passerade jag Pom o flora, fiket på Bondegatan. Satt och tittade på en målning som hade lite av den abstrakta expressionisten Rothko över sig. Jag ska inte ta i, men det fanns liksom lager på lager i bilden. Jag trodde det var en målning, men det var ett foto av Karin Alfredsson. Jag var tvungen att kliva upp, gå fram och se in i den svarta målningen som tydligen var tagen i ett träsk. Det var fotografi som var måleri. Det var fantastiskt bra. Jag kände ett stygn av avundsjuka för precis så vill jag fotografera färg om jag skulle göra det. Nu har Karin tagit den vägen. Det är bara att gratulera. Ingen kan passera orginalet. Något nytt är fött och jag är den första att lyfta på hatten.
