Med skammens rodnad.
En pensionär i backen frågar mig om jag någonsin jobbar? Nej, vad ska jag svara? Har jag någonsin jobbat? Jag har aldrig tänkt på mitt liv som arbete. Nog har jag utfört en massa, skidat, cyklat, skrivit, plåtat, rest, men inget är skiljt från något annat. Allt hänger ihop, allt ska ha plats i mitt liv. Jag har levt på samma sätt sedan 1969, mer eller mindre i alla fall.
Med skammens rodnad? Har jag känt den någon gång? Jo, då jag försökte förföra en kusin då jag var 17. Det var inte bra, men hon skrattade bara åt mig, men jag minns skammens rodnad. Annars har jag aldrig känt den, däremot har jag bara ångrat en enda sak i mitt liv och den saken behåller jag för mig själv.
Min fina dotter dök upp och ville snacka om livet. Jag fick ju aldrig göra det med mina föräldrar. Det är fint att få vara en slags mentor, lyssna, mest handlar det om att lyssna. Mycket i livet handlar om att lyssna då det gäller andra människor. Vad det gäller sig själv handlar det bara om agera,handla, göra, men för andra ska man lyssna.
I backen ser Lång-Anders giftig ut, kör som en riktig Harald Harb. Nästa år ligger han och laddar i Alperna kring november för att knäcka. En av gubbarna jag åker med kör som fan, varje dag, för då han drar till Vemdalen i mars med sina gubbpolare, kliver han i skidorna, gnäller lite, stönar och säger att det är jobbigt första dagen på säsongen. Sedan sitter han några timmar senare i bastun och inmundigar allt beröm över hur han kan vara så jävla bra första dagen på säsongen.
I say no more. Livet är att lyssna och handla, eller som vi säger när det drar ihop sig: Fitta,kuk, handgranat.
