Hans bästa konstverk var hans liv

Jag läser en artikel om Neneh Cherry i DN. Rubriken är: Skivan är en resa ur det svarta in i det blå. En vacker rubrik och konstigt nog hör jag hennes brors röst, Eagly-Eey Cherrys röst, när jag läser rubriken. Konstigt att jag kan känna sådan sympati för henne, trots att jag knappt hört en enda låt.

Det är kanske hennes mamma Moki som spökar. På den tiden jag bodde i Lund hade jag lite kontakt med familjen som då bodde i ett hus i Tågarp. Jag följde med styvpappan Don Cherry och gjorde ett reportage om honom. Deras hus i Tågarp hade allt som jag gillar. En slags kollektiv värme.
Ahmadu Jarr, Neneh Cherrys pappa, som var slagverkare, plåtade jag också fastän långt senare. Jag minns än idag en klassisk spelning där Cornelius sjöng blues och bandet Egba lirade, förstärkta med andra musiker. Det var ett party i klassisk anda och hälften av musikern föll av scenen och det var ett otroligt drag.

Granne med huset bodde Steve Rooney, han som startade Multikulti, affären på St Paulsgatan 3 och har en känd son som är skådis. Steve ser jag ofta på Katarina bangata där han står och säljer samma saker som han sålde på Multikulti.
Det finaste är ändå vad Eagle-Eey sa om sin mamma då hon dog för några år sedan. " Hennes bästa konstverk var hennes liv". Vackert sagt, mycket vackert sagt. Kärleksfullt.

Det som ändå slår mig mest i den här artikeln är hur den berör mig. Hur vissa cirklar kommer tillbaka. Huset i Tågarp, den stora familjen, den skapande energin, kärleken mellan föräldrar och barn. Hur en man som jag, som kanske besökte huset två gånger, fortfarande minns värmen, det roliga, lätt kaotiska som något fint.
Det är så man själv vill bli ihågkommen. " Hans bästa konstverk var hans liv". Det är något att sträva efter.