Manisk längtan

På vägen till Vietnamesen möter jag tre kvinnor i min ålder. Jag tänker: Vad har de varit med om i sina liv? Massor! Jag tänker också: När kommer tiden för att inte anstränga sig?
De passerar snabbt. Jag känner deras doft, deras skratt i kvällen. Skrapan lyser på ett annat sätt numera då det inte är skatteskrapan utan nöjesskrapan.

På Chutney kollar kvinnan som plockar disken på mig på ett speciellt sätt. Jag fattar inte varifrån hon kommer. Det är bra mat i alla fall. Mycket bra mat och två unga män pratar objektiv med varandra. Den ene försöker förklara för den andre vad brännvidd är, vad skärpedjup betyder. Jag säger inget, äter min etiopiska gryta, som sas skulle vara stark, men inte är det.

Polarn reste till Kanada igår. På vägen till Pom sa han plötsligt: Varför blir man alltid deppig då  man ska resa iväg? Jag hade inget svar. Dagen innan jag ska resa någonstans fattar jag aldrig heller varför jag ska resa. Jag blir alltid tungt deprimerad.

Jag älskar att lyssna till ljudet från tangentbordet i natten. Det är som om någon smaskar i sig gröt . Ett ljud jag avskyr men inte när jag skriver själv.

Jag har många frågor: När ska man sluta anstränga sig? Varför blir man deppig innan man ska resa?

Populära inlägg