torsdag 17 november 2016

Den glömda bilden

När jag gjorde min Naxosbok i höstas så glömde jag den här bilden. Det är en kyrkvägg där det brunnit en natt. Varje gång jag går in till byn, fem minuters promenad, så går jag förbi den här väggen. En dag tyckte jag den hade något att säga.

Ett knäpp, bland många. Jag sorterar bilder. Man måste förstå det att sortera bilder är att minnas, inte att glömma, att hålla fast och sedan också vara med i tiden, den gångna tiden. En fotograf jobbar med ganska små medel då det gäller minnet. Det är bilderna, kontakterna eller de små filerna i hårddisken. Man måste då och då plöja igenom dom för att minnas och få ett grepp om läget.

Ofta, väldigt ofta, behöver jag tänka igenom, göra budgeten, skriva ner, det gamla och det nya, få en startpunkt. Jag beundrar verkligen folk som jobbar heltid och lyckas få något gjort utöver arbetet. Hur är det möjligt? Hur är det med fördjupningen? Går det att njuta av den lilla tiden, går det att plocka tillbaka minnena och man ska göra nytt,gå till jobbet varje dag, komma hem,vara trött, laga mat och diska och sedan kanske sova.

Går det att fördjupa sig då? Går det att sjunka ner i minnet? Jag kan bara tala för mig själv. Ska jag göra många saker i en snabb takt under en längre tid njuter jag inte.  Jag bara avverkar, jag hinner inte fånga upplevelsen. Därför har mitt val alltid varit att leva på mina egna bilder. Det ger inga pengar, men det ger tid till njutning. För mig har valet alltid varit enkelt. Njutningen går före ekonomin.

Jag säger det igen. Jag beundrar verkligen folk som jobbar heltid och lyckas göra något annat också.

Det är i mitten av november nu. Jag skulle ha skrivit ett brev eller två, till kompisar, men Ni är ju mina kompisar också, så jag kan ju skriva till Er lika gärna. Det är något som inte stämmer. Fotografi ska ju vara den stora folksporten, den som så många sysslar med och ändå finns det inte ett enda program på tvn som handlar om fotografi. Det finns knappt någon på de stora tidningarna som sysslar med fotografi, däremot en hel legion som skriver om böcker eller kändisars avföring. Nu var det ju en dålig jämförelse, men böcker skriver många om och det är himla fint.

Varför är det så? Varför är det så att nio män av tio som kommer till en utställning efter tre minuter börjar snacka om sin egen kamera, den kamera de köpte för en vecka sedan eller igår?

Är det något med maten? Eller hormonerna? Är det därför det aldrig skrivs om fotografi? För det finns inget att skriva om? Det är ju fan intressantare att läsa Elgigantens reklamblad som kommer med DN än alla svenska fototidningar. Varför är det så?

Ja, så kan det vara. Blir ett långt brev det här. Man får väl sluta nu, men jag skulle ju kunna skriva några kapitel till, Tex om Italienaren som satt på cykeln i morse bredvid mig på gymmet. En stadig bit som heja på alla kvinns och alla kvinns heja tillbaka glatt på honom. Han var skön i sitt pannband från 1957.  Då jag gick så sa jag, Ciao Italia, Viva Faustio Coppi. Han skrattade och jag tänkte: I morgon kör jag också med pannband.