tisdag 15 november 2016

Tisdag

Så försvinner snön, men den kommer tillbaka. Något säger mig att det blir en kall vinter. Han verkar ju inte skaffa sig några vidare medarbetare Trumpen, ganska till höger om man säger så. Vi får se vartåt det barkar.
Läser Guardian och NY Times på morgonen. Det är kul med lite andra perspektiv på tillvaron. Ser att en strand på Naxos rankas som en av de femtio bästa i världen och det är den i särklass sämsta stranden på ön. Resejournalistik är jag ganska tveksam till. Har blivit intervjuad i stora tidningar om Naxos och när man ser vad de skriver ihop är det i princip samma som står i stans reklamkatalog.Tacka vet jag Hunter S Thompson, lite åt det hållet ska det skrivas.

Några gånger har stora resebyråer velat se på mina bilder för att kanske använda dom i sina kataloger. Det har alltid slutat med att jag fått gräva fram mina sämsta bilder. Är det något som utmärker reklam för resebyråer så är det skitbilder av sämsta, mest förväntade typen.

Morgonrutinen är den samma fem dagar i veckan. Ner på gymmet och cykla 15 km på en halv timme och sedan lite rodd och hem och fika, tar 45 minuter och man är klar för dagen. Jag märker ju tydligt att man ska cykla lätt, lätt, men fort, fort,,det är årets upptäckt, att jag ska försöka hålla 30 km i timmen med en kadens på 90-100 varv i minuten. Det blir spännande att se om jag kan ta ut det på landsvägen. När jag kör så går aldrig pulsen upp över 145 slag, men om man drar tungt kan det gå upp till 170, 175 och det är mycket på en som snart är sjuttio. När jag var ung, runt 17, och tränade i hoppbacken, sprang i trapporna och djupsnö med tegelstenar i ryggsäcken, då kunde man ha en puls på 220 typ och tycka det var skönt,,,märkliga tider, men det var femtio år sedan.

Jag drömmer om att fotografera och jag drömmer om att skriva, att sitta i ett slags rum, men skriva och fotografera är så otroligt olika, det är två helt olika rum, ett vitt och ett mörkt.
Att labba klassiskt, med mörkrum är att komma nära skrivandet.
Att kolla på bilder på en dator är som att befinna sig på en blåsig äng, ett rum utan väggar.
Egentligen är det lättare att förena klassiskt mörkrum med skrivandet, det är lägre trösklar mellan verksamheterna.

Jag har skrivit en ny bok, men är osäker på om jag ska släppa iväg den, känns för tidigt i mitt liv, ska nog rulla några år till och skriva till ett kapitel eller två. En dag hoppas jag någon ska upptäcka alla mina böcker på Blurb. Om man går igenom dom så finns det en historia att berätta, varje bok är som ett kapitel i en större bok. Så är det väl för alla, men det mesta handlar om att vara konsekvent.

Det är mörkt ute, gymmet väntar och efter det, en dag som många andra.