Rädslans paradis

Klockan är halv fem och jag lägger mig och tar en whiskey. Förr i tiden så brukade jag ta en whiskey vid 1600 då jag skulle cykla över Söder i snöryran och hämta min son på dagis. Då var det alltid någon som sa "tänk om dom på dagis känner att du luktar sprit" och då brukade jag bli så förbannat trött. So what, om jag vill ta en whiskey för jag tycker det är gott så gör jag det.

Det är någon slags rädslans paradis i det här landet. Först var det segern för Trump. Det jag blir mest irriterad över är inte att en reaktionär typ vinner ett val över en överklassig, imperialistisk kvinna, utan att alla sitter och gråter över allt. Alla är superdeppade.

Fullständigt meningslös attityd och nu idag läser jag hundra inlägg om att mailen är kapad eller vad det nu är som är kapat och alla är skitnervösa. Vem bryr sig? Den där rädslan som sprids i alla lägen är tusen gånger värre än det som rädslan ska beskriva. Jag har betydligt mer problem med allt som skrivs och som bara späder på en slags depression än en eventuell kapning av mitt mailkonto eller min dropbox.

Jag minns då det var som värst i Grekland, dvs var inget krångel alls, men sociala medier var nersmetade med rädsla. Man skulle inte få ut pengarna, man skulle inte kunna åka båt, man skulle inte...... i verkligheten, om folk hade ansträngt sig i fem minuter, så hade de vetat att det var inga problem alls,,,ja, rädsla, rädsla, själv åker jag till grekland i morgon bitti, så var det sagt.