torsdag 3 november 2016

Avedon, mobilen och livet


Den undre bilden påminner mig om Avedon, han hade ofta det där perspektivet. Jean Hermansson sa alltid att Avedon var bra, själv var jag lite tveksam, tyckte mycket om hans tidiga bilder från Rom med sexsexkameran och projektet West, då han plåtade folk utomhus. Han har inspirerat många, väldigt många.
Själv tog jag bilden med mobilen. Jag gjorde ju en sommar med mobilen, det var spännande, men jag vet inte om jag gör om det. Det känns inte riktigt på allvar, men telefonen är ju en fruktansvärt bra kamera, men jag är ju egentligen inte en fotograf.

Jag tänkte på det under Epsteins fina föredrag igår. Han sa också en sak som fick mig att känna att hela mitt arbetsliv varit värt allt man gått igenom. Han klassade min och Erkki Lappalainens bok I Mullvaden levde vi, i samma klass som Poste Restante och Byn med det blå huset. Det gjorde mig rörd och oerhört stolt, men för att återgå till mobilen och fotografin, så har jag aldrig riktigt känt mig som fotograf. Mer som en novelist, en fotografisk novelist.

Förr följde jag politiska rörelser precis innan de kom till ytan och fick en samhällsbärande funktion. En positiv riktning. Mullvaden, Skogsnäs, ANC innan Mandela släpptes, ETA i Baskien efter Franco dött, det viktiga arbetet med barnen i olika former.

Numera kan jag inte finna några politiska rörelser och numera sysslar jag med att skildra hur en människa kan ta ett steg i en annan riktning i sitt liv. Hur man bestämmer sig och vågar, hur man kliver ur sitt vanliga liv och gör det man drömmer om. Det är väl vad jag sysslar med.

Jag fotograferar inte längre i Stockholm, bara sporadiska skott då det blir speciellt väder eller så, utan jag måste resa bort för att få energin. Stockholm är för mig ett ställe som är låst och utan energi, räddhågat. Någon annan med en annan vinkel och en annan, ny energi måste göra jobbet med Stockholm.

I alla fall, Avedon och telefonen. Det blev en text om det också. En helt annan text än den jag tänkte skriva. Det är så det är om man öppnar sig och har en slags förmåga att låta slumpen styra över sitt liv.