Framtiden är nu

Den glåmiga tiden.

Jag går runt i huset, våra två hus och letar hur jag ska bo på vintern. Vilka rum som är varmast. Det gula huset med de tjockaste väggarna blir uppvärmt på tjugo minuter. Det är fantastiskt. Jag behöver inte bry mig om kylan längre på Naxos. 

Det är den glåmiga tiden. Det larmas om snö i Stockholm. Jag förstår ingenting. Jag visar bilderna från senaste snön i Stockholm. Den snö som låg i tre dagar och kallades jordens undergång och feministisk snöröjning. Den snö som jag tyckte var det vackraste jag sett på länge och den snö som gjorde mig lycklig. Den snön visar jag på bilder för mina grekiska vänner på fiket och de blir helt vilda. Alla vill komma till Stockholm. Den snön de ser är något av de vackraste de sett.

Det är kanske dags att tänka om, programrea om sig lite, inse skönheten med snön. När tystnaden kommer, när natten är vit trots att den är svart, den inbäddade tryggheten. När Smilla säger i den danska romanen, att snö luktar, så vet jag vad hon menar. Snö låter också på olika sätt. Snö är levande. Jag sätter inte sol och värme före snö och kyla. Jag älskar båda,

Jag läser en lång artikel om den grekiska ekonomin, vilket gap man har att ta igen, men det är ett gap som ett stolt folk kommer att ta igen. Jag läser om att vin kan vara cancerframkallande. Och, jag bara skrattar. Redan på sextiotalet visste vi det. Vad är nytt under solen? In min ålder skiter man fullständigt i vad som är cancerframkallande eller inte. Man frågar sig vad som är gott och vad som gör livet trevligt. Vin är en av de enklaste nöjena.

Själv börjad öjag inte dricka vin förrän typ tio år tillbaka. Jag tyckte aldrig om vin, föredrog öl,men nu blir jag bara pissnödig av öl, så det blir vin.

Jag fotograferade idag, inte en bild, men det är inte vad det handlar om. Det handlar bara om att man försöker. Får väl gratulera Karina Wärn på K-huset också. Om folk visste vad hon betyder och betytt för svensk fotografi. Hon har legat i länge och gjort mycket. Det finns en del kvinnor som måste berömmas för sitt idoga arbete, som Karina, Patomella, Eva Dahlman, Mia Klintewall, Irene Bergengren. många från Nordiska fotoavdelning, kvinnan som skötte Sune Jonssson museum,. det finna andra, men just dom kommer jag att tänka på just nu. Jag lyfter på hatten.  För dom och för dom som jag inte nämnt. Det finns en framtid och den är nu.