Ön du aldrig såg

På vägen upp i bergen ställs jag inför faktum. Tänk om jag aldrig åker hem igen? Ja, jag har kärleken hemma, men solen och vindat tar mig, sänker ner mig i en dvala jag inte kan hantera. Jag till och med kör bilen utan att trycka gasen. Den flyter fram. Hur länge har jag kvar i livet? Tio år? Mer eller mindre? Vad ska jag göra på den tiden? Uppfylla mina drömmar, vara en vettig människa. 

Ingen vet; absolut igen vet något om något, men vad jag vet är att jag är trött på de meningslösa striderna, de meningslösa samtalen på nätet, det som står och stampar. Jag vet vad världen behöver, vad miljön behöver och vi är många som vet det och vi gör så gott vi kan för att hjälpa till, men de andra då. De som inget verkar fatta. Det är den striden jag ger upp. Jag orkar inte lägga tid och energi på att få någon att fatta att miljön är i fara, att klyftorna ökar, att….. de får komma på det själv.

Jag sitter i solen på Rendevous. Får en kaka till kaffet, en mindre sockerkaka. För en timme sedan passerade jag Paradiso och på nakenstranden badade folk. Det var en sådan dag. En timme tidigare snackade jag med J och J och hon berättade att hennes man, brandmannen, gör 800 euro i månaden. Det är lönen. Inte fett, om man säger så.

Jag leker att jag är fotograf och jag har en titel ” Ön du aldrig såg”. Det handlar om det andra. 

Jag kör mot bergen, långsamt. Min fru skulle gilla det. Hon gillar när jag kör långsamt.

Jag tror hon skulle gilla den här resan upp i bergen.