27 november
Jag läser om Castros eftermäle.Hur kunde man beundra honom, frågar sig någon?. Det var väl bara så att många i min ålder, som upplevde 68 inte riktigt trodde på kapitalismen, på det insnärjda livet, på den sk demokratin. Att vi trodde vi skulle få uppleva något nytt, något som förändrade villkoren, något som var mer demokratiskt. Nu blev det inte så, men länge var saker och ting på rätt väg, innan det övergick i en trist diktatur.
Det blev inte som vi tänkt oss och det fortsätter att inte bli om vi tänkt oss.Vem trodde att Mandelas ANC skulle bli totalt korrumperat, vem trodde att miljöpartiet skulle sälja ut sig helt, vem trodde ens att det skulle vara möjligt inom en demokrati att skapa något som Nya Karolinska. Om trettio år kommer någon att säga: Hur fan kunde ni tro på borgarna eller sossarna, de körde ju hela samhället i botten. Hur kunde ni tro på fritt vårdval? Var ni dumma i huvudet?
Var tid har sina problem och sina besvikelser. Just nu står vi kanske inför ett faktum, att vi har passerat gränsen för att rädda miljön. Om det är så illa vad ska man då säga om kapitalismen och demokratin som lett till att jorden går under?
Om jag ska gå tillbaka till 1968 och till idag, så ser jag bara hur mitt liv inneburit förluster. Fram till 1969 då jag som arbetarklasskille tog studenten, var det en progressiv utveckling. Efter det tog kapitalet över och klassklyftorna började återigen att öka. Den enda progressiva kraft jag sett de senaste tjugo åren är feminismen, resten är en backlasch. Jag säger inte att det var bättre 1969, men jag säger att vi borde ha kommit mycket längre idag. Castro var en revolutionär hjälte som blev en diktator. Vi trodde på honom ett tag, idag kan du ju fundera på vilken politiker du tror du? Reinfeldt, Löven, Lövin,,,,,du vet svaret. Vi tror inte på någon. Vi känner oss tvärblåsta, så till vida att vi inte är födda rika, har massor med aktier och är vit, välnärd övre medelklass.
Och resultatet? Vi får nya figurer som folk tror på. Trump, Åkesson, Le Pen, farliga figurer som kommit fram beroende på att kapitalismens ledare misskött sitt jobb å de grymmaste. Vi har inga lösningar för framtiden längre och vi tror inte heller. Idag leds vi av missnöje. När Castro kom till makten trodde vi på en bättre, positiv värld. Han svek oss, inget snack om saken, men att hävda att demokratin ger oss per automatik en bättre värld är nog att famla i mörkret. Det gäller att välja rätt också och alternativen är få, om dom ens finns idag.
