En ovanlig bild
Läser om GP , som plockar bort sina fotografer. Så pågår det överallt. Att utbilda sig till fotograf verkar ju meningslöst, i alla fall om man vill ha ett fast jobb. Det snackas hela tiden om att fotografi är den största och mest utbredda kulturyttringen. Bullshit. Fotografi är verkligen en kultur som ligger i diket, föraktad.
Ta DN, tex. Nu har jag sett hela nummer med film, teater, litteratur, men ALDRIG ett helt nummer med fotografi. Varför? De är inte intresserade och de har inte folk som kan skriva om fotografi. Så enkelt är det. Finns inte folk som står fria från fotokollektivet och kryperiet och kan skriva om fotografi.
Idag är den svenska fotografkåren ihopsnärd i ett slags kryperi där alla vill mot Fotografiska, helt enkelt för att det är nästan det enda stället där man kan få upp en stor utställning idag. Det finns heller inga röster som skriver om fotografi som tex Strage skriver om musik. Om du skriver om fotografi på ett enkelt, konkret sätt, ställer några frågor, så blir du som fotografisk skribent idag utfryst för kotteriet är så starkt inom fotografvärlden i Sverige. I mina ögon är läget rent imbecillt just nu. Det måste skapas en fri fotografisk journalistik och det måste skapas alternativa scener.
Jag tänkte på hur starka motsättningarna är. På Galleri Korn ställer fyra duktiga amatörfotografer ut, de drar en hel del folk, det skrivs om dom på personliga sajter, men inte en enda människa från finkulturen går dit. Samma kväll var det fotoboksprisutdelning, finkultur. på Rival. Dit går fotoscenens intellektuella elit, aldrig att de skulle gå till Korn och kolla på gubbarna. Det är förlegad fotografi, det nya finns på Rival och så byggs motsättningarna upp. Ännu mer intressant blir det ju då jag knappt lyckats läsa en enda rad om finkulturens bilder på Rival, inte ett ord om böckerna, inte en vettig rad om böckerna. Bara detta eviga redovisande, som det alltid är numera om fotografi, en slags redovisning, anonymt, som baksidestext på en bok. Var det intressant? Betydde bilderna något? Blir man påverkad?
Jag känner mig själv som mellan två hötappar. På Korn det jag sett förr, trevligt, varmt och på Rival, det som jag känner mig inte förstå, det som är alldeles för tillkrånglat för mina arma hjärna.
Ja, ni fattar...man är dödens lammunge. Personligen har jag ju varit med sedan 1972 i den här branschen och folk snackar om motsättningarna på sjuttio och åttiotalet. Ja, det var motsättningar, konstruktiva motsättningar. Idag är de ännu större men det finns inget konstruktivt, det finns inget levande i dagens motsättningar, det är bara motsättningar. Och varför är det så? Jo, för att den svenska fotovärlden idag är så rädd för att säga eller hamna fel för då tror man att sin sk karriär är spolierad. Och det märkliga med det hela är att det är precis så det är och därför växer motsättningarna och tystnaden i samma takt som rädslan för att avvika ökar.
