Manliga fotografer och kvinnan
Moriyama, inte många kvinnor inte, förutom bordellbilder eller bilder där kvinnorna är objekt, ofta frysta med blixt så det blir mer som varor än människor.
Sergio Larrain och många i hans generation, Brassai, plåtade på bordeller, eller sk danspalats, vilket var fullt naturligt då männen oftast fixade ett skjut den vägen. 1974 då jag bodde i Barcelona ett tag var det väldigt populärt att göra sin sexdebut på horhus.
Tiden går, men jag kan ändå bli lite förvånad över att man inte talar mer om manliga fotografers oförmåga att fotografera kvinnor. Att relatera till kvinnor, inte fotografera dom som varor. Ta en sådan som Bruce Gilden, eller reportagefotografen Salgado, som knappt tagit en enda vettig bild av en kvinna där man känner att han tycker om henne på ett personligt plan. Ta Araki, som enbart exploaterar kvinnor osv...
Jag tänker inte dra det hela längre, men det är ganska konstigt att inte fler män har mer känsliga, inkännande bilder av kvinnor. Det är sällan man ser bild där man känner att de tycker om kvinnorna, däremot är det vanligt att förtingliga dom, som många moderna fotografer gör, med hård blixt, stenhård kontraster.
Jag har länge funderat över detta. Ta Bresson, Eugene Smith, väldigt få, personliga bilder, det mesta är utåt, beskrivande. Fantastiska bilder, men väldigt få personliga, privata bilder.
Det är kanske därför jag föredrar fotografer som Danny Lyon, hans familjebilder från New Mexico är suveräna, han har också tagit den bästa sexbilden jag sett.
Länge har jag funderat på det här och länge har jag funderat på varför ingen skriver om synen på kvinnan i den manliga fotografin. Det är en propp som ska dras ut men ingen törs suga tag i den. Känns väldigt omodernt om ni frågar mig.
