torsdag 18 februari 2016

Isle of man

Halvars berättar en rolig historia om att plåta skidåkning. Det skulle jag också kunna göra men det är lite för känsligt. Dessutom är Halvars historia för bra.

Jag berättar istället den här om hur jag plåtade racingloppet på Isle of man.

Jag hade ju motorcykel på den tiden. Körde mellan Spanien och Sverige, men det klassiska loppet på Isle of man lockade mig. Det var Bröderna Dunlop och det var äventyret.

Jag flög till Manchester och där hade jag hört talats om att det var en häftig rockscen.
Vi säger så här: Jag hittade inte ens stans centrum.
Dagen efter flög jag med ett litet skitplan till Isle of man.

Det här jag precis skrev här är lika intressant som det andra jag kommer att skriva om i texten.
Jag hade inget uppdrag. Jag pantade en Leica, 1500 kr, det var på åttiotalet. Jag hade inte ordnat något. Jag bara drog iväg. Det var så man gjorde och borde göra. Bara dra iväg. Tro att det ska gå.


Hela stan där loppet gick, var fylld av hojåkare och jag hittade ett place att sova på längst uppe i stan. Vill minnas att det var en fyr. Jag hade inga pengar så jag fick knata en mil om dagen för att komma ner till stan och hem igen.

Inte blev sovhaket bättre av att man slogs i lokalen varje natt. Man fick ta skydd under sängen, ligga där tills det lugnat ner sig, men nu var det racet.

Jag spanade lite, hittade ett bra ställe, bakom ett krön. Innan dess hade jag varit på träningen och hejat på Ian Dunlop och en annan kille som var en slags världsmästare i roadracing. Tio minuter efter jag hejat på honom fick jag höra över radion att han kört av vägen och dött.

Racet kom igång, massor med klasser, och jag stod där bakom krönet och fattade inte ett skit. Hojarna passerade mig som ett streck och på alla bilder fick jag bara in ett styre eller en baklampa.

Till slut började jag lyssna på ljudet. När jag hörde avgasrören mullra visste jag att det var typ tio sekunder innan dom blåste förbi i 200 knyck. Då knäppte jag. Det fungerade till slut.

Sedan var det samma visa varje dag. Knata upp till fyren, kasta sig under sängen och sova några timmar.

När jag kom hem lyckades jag sälja jobbet till en blaska där layoutaren tyckte det skulle vara kul med text över bilderna.
Resultatet blev ett uppslag där man inte såg bilderna för texten och inte kunde läsa texten för den låg i bilderna.

Det var nog ett av mina otaliga fiaskon, men jag kom dit, fick mossa på Ian Dunlop och nu vet jag vad Isle of man är.

Jag fick betalt för jobbet, löste ut Leican och strax därefter drog jag ner med hojen till Paris. Jag hade hört att det fanns en utställning med Majakovskijaffischer. Jag pantade en Leica, två dygn med hojen till Paris, in på museet, en rulle film och sedan hem till Stockholm igen. Det jobbet sålde jag också, löste ut Leican och så gick det på.

Idag har jag ingen Leica att panta. Det är kanske därför det blir så lite gjort?