söndag 14 februari 2016

Tomas Löfström, författaren och resenären.

Jag läser med bestörtning att Tomas Löfström gått bort. Han var en slags idol för mig då jag bodde i Lund 1972-74. Han skrev den fina boken Liftare,1971 och han sista bok blev, Den siste resenären 2012.
Han skrev bra och jag såg honom ibland på Lunds gator och kände mig starstruck. Han var en riktig författare, ett år äldre än mig, född 1948.

Det tog mig lång tid att ta kontakt med honom, kanske för några år sedan, genom internet. Då skrev jag till honom, hur jag beundrat honom. Jag fick ett vänligt svar och han hade helt klart koll på mina grejer, men i brevväxlingen berättade jag för honom hur han påverkat mig.

I en av hans första böcker skrev han om en ljus stad, som jag trodde var Tarifa, den spanska staden, eller rättare sagt Cadiz. Han fick mig att längta till Cadiz, men jag trodde Cadiz låg i Marocko, men jag längtade i alla fall,
Det var den där vita staden jag såg framför mig. Mina drömmars stad, som jag senare fick se på en bild av Silano och då hade han plåtat en stad som hängde på ett berg vid Amalfi i Italien.

Den där vita staden på berget, som Silano plåtade, och som Löfström skrev om, färgade hela mitt liv. Ja, jag har altid varit en politisk person och jag har ägnat halva mitt liv åt politiska rörelser, underground, men mitt hjärta har alltid funnits i och hos den där vita staden på berget vid Medelhavet.

Jag reste, jag läste Löfströms bok, och så drog jag iväg. Jag trodde staden låg i Spanien, eller så var det i Marocko. Jag kom till Marocko, jag kom till Cadiz och visst var städerna som i hans bok, underbara, men det var ändå inte staden i boken.

Av en ren händelse kom jag till staden som inte var staden han skrivit om, men som blev staden jag letat efter, sedan jag läst boken.

Den låg bara där framför mig. Jag såg till Afrika över sundet och staden hette Tarifa.

Jag är glad att jag skrev till Tomas Löfström, fick berätta att hans bok fick mig att dra iväg och leta efter den vita staden. Jag tror inte jag skulle kunna utdela ett bättre beröm till en skrivande person. Nu  är han borta och därför skriver jag det igen, som en hälsning av respekt och ledsamhet och som  tack för en vägvisning i början av sjuttiotalet.